Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ml
Ofverst, sedan mellan supramarin och marin inskjulits en epi-
litoral region, betingad af vindpining och genom vindarne fórmed-
lad saltimprignation, kommer supralitoralen. Denna region lig.
ger öfver den normala hógvattenslinjen och vätes endast intermit-
tent vid svall och stänk.
Regionen därpå, litoralen, ligger under den normala högvaltens-
linjen. Den blottlägges antingen regelbundet vid ebben, eller i haf
utan tidvattensfenomen mera oregelbundet genom vagsugning, storm,
ström, periodiska växlingar i vattennivån under olika årstider etc.
För indelningen af den andra gruppen tages en assimilations-
energien bestämmande fotisk faktor: graden af belysningens
intensitet.
Vid den linje, där den högre vegetationen på grund af intra-
dande ljusbrist börjar upplösa sig i enstaka växande individ, där
bottenöknen sålunda vidtar, eller eventuellt där floridé-samhällena
börja dominera, sätter jag i anslutning till KJELLMAN och ÖRSTED
gränsen mellan de två regionerna sublitoral och elitoral. När
en gång de fysikaliska förhållandena vid dessa växtfysiognomiska
gränser bli närmare undersökta, bör man omskrifva dem med en
direkt fotisk konstant.
Denna regionindelning utför jag för de nordiska hafven närmare
sålunda.
Supramarinen.
1. Epilitoralen.
Hafvets inflytande på vegetationen slutar ej alltid med vågor-
nas, gränsen mellan min supramarin och marin. Jag syftar här-
med ej på hafvets allmänna klimatiska effekt — det maritima kli-
matet — vida in öfver de angränsande landvidderna, utan på
de lokala verkningarne: för det första intensiv vindpining, för det
andra utfällning af salter och vatten ur den genom vågornas
sönderpiskning härmed mättade atmosfären. Vidare ha vi att
räkna med den starka ljusreflexen från vattnets och supralitora-
lens ytor samt en del andra mindre betydande faktorer). Alla
dessa faktorer verka efter växlingar i de topografiska förhållandena
saväl till utsträckning som intensitet mycket ojämnt på den supra-
marina vegetationens fysiognomi, ibland kanske ej alls, ibland ganska
! Af nyare nordisk litteratur, där dessa faktorer beröras, hänvisas endast till
Warning (1906 och 1907), GALrrzör (1908), SERNANDER (1912), FnóprN (1912), SELAn-
DER (1914, Romerr (1915), Lunprcdrpu (1915.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
