Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
åsikten varil mest anlagen, som i levermoss-systemet säller ricciacéerna lägst
och anthocerotacéerna högst, och som i varje fall betraktar de sistnämnda
som topp-punkten och avslutningen på en utvecklingsserie. Som en av de
främsta representanterna för detta äskädningssätt må anföras H. LEITGEE
(prof. i Graz, 1835—1878), vars i slutet av 1870-talet publicerade klassiska
arbete, »Untersuchungen "über die Lebermoose», bildar den säkra anato-
misk-utvecklingshistoriska grunden för vår kännedom om levermossorna.
Grundläggande för L:s uppfattning av t. ex. Marchanlia-seriens systema-
liska anordning var arkegonens och anteridiernas ställning: hos sådana
släkten som Marchantia, Preissia m. fl. förekomma dessa på i skottspet-
sarna bildade receptakler, som äro att uppfatta som särskilda metamor-
foserade, greniga skott med begränsad tillväxt. Förekomsten av rhizoid-
rännor, fjäll m. m. talar ju tydligt för receptaklernas skottnatur. Hos
åter andra som t. ex. Plagiochasma, Clevea m. fl. förekomma anteridierna
och arkegonen på receptakler, som stå i rader på balens ryggsida, alltså
icke toppställda, och som sakna rhizoidrännor. Dessa receptakler upp-
fattas av L. som dorsala, icke förgrenade utväxter från bålen, icke ho-
mologa med dem hos t. ex. en Marchantia. Slutligen saknas alla slags
receptakler hos Riccia-gruppen, där anteridier och arkegon hava en mer
eller mindre diffus anordning på bålen. Vissa hithörande ha kanske
ännu arkegonen i grupper eller rader, men hos de flesta äro de strödda,
utvecklande sig i akropetal följd, i den mån bålen tillväxer. Tolkningen
av denna serie var nu mycket enkel. Riccia var den enklaste och där-
för den primitivaste typen, Marchantia den mest komplicerade och där-
för höjdpunkten på serien. Detta synles desto naturligare, som en jäm-
förelse mellan sporogonen tycktes peka åt samma håll. Hos Riccia ar
ju sporbildningen total, och elaterer saknas; hos en lågt stående mar-
chantiacé som Corsinia finnes i sporogonet ett sterilt parti, en antydan
till ett slags fot, på samma gång jämte sporerna finnas sterila »näringsceller>,
ett slags bildningar motsvarande elatererna, men utan spirallister. Slut-
ligen visar sig Marchantia-sporogonet med sin differentiering i skaft och
kapsel, sina väl utbildade elaterer o. s. v. som den högsta typen. Sådan
var den Leitgebska uppfattningen.
F. O. Bower, professor i Glasgow, har ytterligare utvecklat och gene-
raliserat denna tanke i sin teori om sporofytens uppkomst hos arke-
goniaterna genom en successiv sterilisation av en ursprungligen helt i
sporbildning övergående zygot. Härigenom bleve sporofyten att uppfatta
som en inskjuten, »interpolerad>, fas mellan själva zygotbildningen (befrukt-
ningen) och reduktionsdelningen, vilket ju är den huvudsakliga innebörden
i den Bowerska s. k. interpolationsteorien för sporofytens uppkomst.
LEITGEBS uppfattning, att marchantiacéreceptaklerna äro av olika na:
tur, dels metamorfoserade skottbildningar och dels dorsala utväxter, leder
dock till vissa svårigheter. Redan HorMEISTER hade också framkastat
tanken, att alla marchantiacéreceptakler vore – trots olika organisation
— med varandra homologa bildningar av skottnatur. En svårighet
för det Leitgebska betraktelsesättet är, att det leder till den slutsatsen,
att hos vissa släkten (Reboulia, Fegalella m. fl.) ?- och 9-receptakler vore
av olika morfologisk natur, enär hos dem J-ställningarna bleve dorsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
