Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
ulväxter från bålen, medan 9-receptaklerna bleve melamorfoserade skolt.
Hos Marchantia och Preissia vore däremot både 5- och 9-receptakler
metamorfa skott. Detta vore högst osannolikt, enär det ju annars är regel i
växtriket, att såväl o’- som ?-organ jämte de bildningar, som uppbära dem,
alltid äro homologa med varandra. Även de fjäll, som förekomma
på de förment olika slagen av receptakler, erbjuda svårigheter för
LEITGEBS antagande. Den ovan omnämnda Plagiochasma bär näm-
ligen fjäll vid basen av sina oskaftade, i rader på bålens ryggsida sit-
tande receptakler, som enligt L. vore dorsala utväxter. Om nu dessa fjäll
ej vore reducerade fjäll, homologa med dem, som sitta på de metamorfa
skottreceptaklerna, så nödgas man antaga, att fjällen utbildats på
bälens översida, varifrån ju receptaklerna själva vore utväxter. Detta
är emellertid högst osannolikt, emedan aldrig annars hos några mar-
chantiacéer fjäll utbildas från bålens översida. De äro alltid strängt
lokaliserade till undersidan.
Trots dessa morfologiska svårigheter har likväl LEITGEBS uppfalt-
ningssätt i regel slagit igenom.
GOEBEL, som ägnat mossorna ett mångårigt, ingående studium, har i
sina tidigare arbeten, t. ex. vid behandlingen av mossorna i SCHENKS
»Handbuch der Botanik», Bd II, Breslau 1882, helt anslutit sig till denna
uppfattning, och ännu i den 1:sta upplagan av hans »Organographie der
Pflanzen» (Jena 1900—01) möter oss 1 stort sett samma åskådning. Helt
annat är emellertid det uppfattningssätt i dessa frågor, som kommer till
synes i den fullständigt omarbetade 2:dra upplagan av hans »Organo-
graphie». GOEBEL ser nu ej längre i den Leitgebska Riccia—Marchanltia-
serien en progressiv serie med Marchantia som topp-punkten, utan i
stället en regressiv, d. v. s. Riccia är slutpunkten i en reduktionsserie,
som -begynner med Marchanlia och sedan steg för steg förenklas och häm-
mas o. s. y., ända till dess att slutpunkten är nådd hos Riccia, som
alltså blir elt växtsläkte, som till de högsta marchantiacéerna förhåller
sig ungefär som t. ex. en Lemna till de högsta inom ordningen Arales.
Det, som kommit G. att så totalt ändra uppfattningen om marchantia-
céernas fylogenetiska sammanhang, var studiet av en märklig kinesisk
levermossa, som slumpen förde i hans hand med jord från några från
Kina till München försända tebuskar. Denna levermossa, som G. identi-
fierat med GRIFFETHS släkte Monoselenium, ar också en högst märklig
typ. Habituellt liknar den en Pellia och har en mycket tunn och genom:
skinlig bäl, som saknar varje assimilationskammarsystem, och är Mono-
selenium den enda hittills kända marchantiace, som icke ens har spär
av dylik vävnad. Sin marchantiacénatur visar den dock genom före-
komsten av fjäll och typiska tapprhizoider samt framför allt genom sina
receptakler. Monoeci är rådande, och sitta o’-receptaklerna omedelbart
bakom 9-receptaklerna, vilka äro tydligt toppställda och bilda avslut-
ningen på skottet. Stundom kunna även androgyna receptakler före-
komma. Ett kort, obetydligt, ofta med bålen sammanvuxet skaft uppbär
o’-receptaklerna, som även, om ock sparsamt, äro försedda med fjäll
och tapprhizoider. Anteridierna anläggas centrifugalt, alltså med de
yngsta ut i kanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
