Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
niska Vikens ytvatten norr om Qvarken, vilken omständighet till-
sammans med dessa vattens jodhalt synes bekräfta åsikten, at
denna trakt af staden varit en hafsbolten>.
För Skensta källa har man utan vidare postulerat en dylik salt-
halt. Den presenterades i litteraturen som »Skensta saltkälla», och
denna dess egenskap har (jfr t. ex. förf. i »Upplands växtvärld»,
sid. 89—90) tagits som självklar. Emellertid är vattnet, som jag
vid milt besök 1919 iakttog, smaklöst, och ett vattenprov, vilket
lektor BRUNDIN tog 1905 i augusti, utvisar enligt dr. C. SETTERBERGS
analys endast en halt av 854 mg NaCl per liter. Valtnet är tack
vare ishavsleran något kalkhaltigt. Härigenom har vid någon lid-
punkt den kalkälskande Primula farinosa hitlockats. Denna ingår
i Roslagens supra- och epilitorala ängar, vadan det ej är alldeles
omöjligt, alt vi här ha, eller tyvärr rättare haft en strandrelikt.
För att man ej får skära alla förekomster av havsstrandsväxter
över en kam, särskilt ej utan vidare taga dem som marilima relikter,
bör den bekanta Magle mosse på Själland nära Stora Bält upp-
märksammas, vilken jag under ledning av mossens grundlige kän-
nare M. J. MATHIASSEN haft tillfälle att studera. Som MATHIASSEN
visat, växa eller växte på mossens yta följande halofyter: Glaux
marilima, Scirpus marilimus, Sc. rufus, Sc. Tabernaemontani, Carex
distans, Plantago maritima, Triglochin marilimum, Erythraea litoralis,
Festuca arundinacea, Atriplex hastata, Spergularia salina, Cochlearia
danica, Samolus Valerandi och Tetragonolobus maritimus. Som direkta
relikler fran en fordomtima havsstrand kunna de ej tydas; mossens
bäcken har nämligen under hela postglacialtiden legat över havets
nivå. För egen del är jag mest hågad att tolka deras historia
sålunda. Magle mosse har, som bl. a. tallskogsbottnen i dess inre
visar, varit starkt ultorkad under subboreal tid. Grundvattnet i
den underliggande mineraljorden är, som brunnarna i trakten nog-
samt vittna om, rikt på salter. Subborealens arida klimat bör ha
pumpat upp dessa till den dåvarande mossytan och här berelt
fläckar, lämpliga för den närliggande havsstrandsfloran att kolonisera.
Några av dessa utposter ha överlevt klimatomstörtningen och be-
varats på mossens yta intill nutiden.
Vad de svenska inlandsförekomsterna av halofyter beträffar, kan
det sättas i fråga, om i någon dessas rotsystem omgivas av annan
än normal markvätska. För Uppsala Kungsäng tillkommer dess-
! Ett i augusti 1920 taget prov gav 0,46 gr natron och 0,58 gr klor på liter.
Svensk Botanisk Tidskrift 1920. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
