Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
självt ej är meningslöst, utan tvärtom kunde ge intressanta resultat. För
en given art betyder artens frekvensprocent p den ur ett formations-
statistiskt material framgående sannolikheten att med en ruta av given
storlek gripa något individ tillhörande arten i fråga. Men om n arter till-
höra samma frekvensklass, är motsvarande sannolikhet för klassens
representation ej n.p; den sökta sannolikheten, fås emellertid enkelt
genom att direkt ur primärlistorna bestämma det procentiska antal rutor,
som hysa någon (= minst en) art av klassen i fråga. Om man vill
belägga frekvensklasserna med något slags frekvensprocenter, synas dessa
värden vara de riktiga; de motsvara direkt arternas frekvensprocenter.
För att belysa skillnaden mellan de två beräkningsmetoderna må an-
föras följande ur en av RAUNKLERs listor (Kgl. Danske Vid. Selsk. Biol.
Medd. I, sid. 19) härledda värden för klasserna 1, 2, 5, respektive av
fem använda klasser (3 och 4 orepresenterade). Klassernas sannolikheter
i %: 52; 56; 100. Genomsnittliga artantalets pr ruta fördelning på de
olika klasserna, i %: 18; 19; 63. Om man ej just vill veta spridnings-
förhållandena i förhållande till ett geometriskt system av viss beskaffen-
het, utan söka närma sig de individuella frekvensförhållandena, måste
naturligtvis rutorna även i detta fall tagas så små som möjligt.
För att belysa, hur dylika klassfrekvensprocenter skulle kunna användas,
må hänvisas till att den efter allt att döma stora skillnaden i brokighet
mellan den tropiska regnskogen och våra artfattiga formationer häri
skulle kunna få ett talmässigt uttryck. Det är troligt, att med en och
samma, lilla eller medelstora rutstorlek man i tropikregnskogen skulle,
hur paradoxalt det låter, ha större utsikt att gripa en sällsynt art än
en mycket allmän, medan motsatsen vore fallet i våra formationer. Med för
tropikskogen avpassade »minimiarealer» (se nedan) bör skillnaden försvinna.
Detta om det resonnemang, som ligger bakom uppställandet av förf:s
»konstanslagar». Dessa lagar själva äro emellertid trots — eller kanske
lika väl i följd av — detta resonnemangs svagheter otvivelaktigt sanna,
och detta ej blott för det föreliggande objektet, utan troligen, mutatis
mutandis, för vilka mer eller mindre slumpvis tillkomna blandningar
som helst, behandlade på motsvarande sält. De äro nämligen endast
uttryck för statistiska konsekvenser av förf:s sätt att samla och behandla
sitt material. Att naturliga växtassociationer foga sig efter dessa lagar
är alltså föga märkvärdigt och visar just ingenting, kanske ej ens det,
att den blinda slumpen på ett eller annat sätt varit av bestämmande
inflytande å deras sammansättning.
Efter att på de vägar, vi ovan kritiserat, ha visat att en dominerande
kärna av arter (35—82 % av genomsnittliga artantalet pr ruta) äro »kon-
stanter», undersöka förf. i kap. II konstantantalets beroende på den an-
vända rutstorleken. De finna samma regel som synes gälla för artantalet
över huvud (ARRHENIUS, Sv. Bot. Tidskr. 1920), nämligen att antalet växer
med ytan, men ej enkelt proportionellt, utan långsammare; till sist sy-
nes stegringen praktiskt taget upphöra. Med stöd härav bilda de be-
greppet »minimiareal», som definieras som den minsta areal, på vilken
en association uppnår sitt definitiva antal konstanter, och begreppet
konstanta arter eller konstanter preciseras nu närmare som arter, vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
