Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
virkelige Mellemformer^.! För övrigt behandlar LANGE de båda
arternas synonymik, varvid han bl. a. kommer till det resultat,
att namnet Schedonorus (Bromus) asper av de flesta författare, tro-
ligen även av dess uppställare, företrädesvis använts för att beteckna
S. serotinus. För den andra arten, som bl. a. de svenska botanis-
terna varit vana att kalla S. asper, anser han därför detta sista
namn oanvändbart och skapar det nya S. Benekeni Lge (1871).
Hans bevisföring förefaller också efter nutida nomenklaturregler
bindande. Detta gäller emellertid icke för hans S. serotinus, då
för denna Bromus ramosus Huds. (1762) äger obetingad prioritet,
ett namn, som otvivelaktigt skapats just för denna, den enda i
England vildväxande arten, och ej heller kan anses på något säll
bortblandat. Det är numera också allmänt antaget, även som kol-
lektivnamn för bägge typerna av de författare, som ej vilja erkänna
‚a skilda arter.
LANGE behandlade även de av honom antagna båda arternas ul-
bredning synnerligen ingående och uppräknade samtliga fyndorter,
som han ansåg säkra (anf. st., 1873). Från Danmark anger han
båda såsom mycket spridda, Bromus ramosus något vanligare än
B. Benekeni (anf. st., 1871, sid. 43). Från Sverige känner han blott
ett fåtal fyndorter, nämligen B. Benekeni från Skåne, Västergötland
och Öland, B. ramosus från Skåne, Östergötland (Omberg), Öland
och Gotland, från Norge den förra från några få ställen i sydöstra
delen, den senare blott från Finnö nära Stavanger. Och vad ut-
bredningen i övrigt beträffar säger han bl. a., att alla sedda exemplar
från västra och sydvästra Europa tillhöra B. ramosus, som även i
Sydeuropa är alldeles övervägande. Däremot avtar denna mot öster,
medan B. Benekeni tilltar. I det egentliga Mellaneuropa äro båda
ungefär lika vanliga
LANGES goda utredning har knappast utanför Danmark, där man
alltjämt upptar båda typerna som arter, vunnit det beaktande, den -
förtjänat. I tillägget till "Norges Flora” (1876) upptar visserligen
A. Bryrr dem som skilda arter, men i O. Daurs “Haandbog i
Norges Flora" är Bromus ramosus degraderad till underart av B.
Benekeni. Hos oss var det blott F. W. C. AnEscHOUG, som i 2:dra
uppl. av “Skanes Flora“ (1881) erkände dem som skilda arter, eljest
räknade man med en art, i allmänhet med namnet Schedonorus
’ Jag citerar denna mening fullständigt, enär den innehåller synpunkter, som
alltför litet beaktas av många florister, när de tro sig konstatera förekomsten av
"mellanformer^ och med anledning därav degradera arter till enheter av lägre rang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
