Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
härstamma, växt under lägre grundvattensförhållanden än de som
rådde, då de öfver- och underliggande lagren bildades.
En rad monografier öfver torfmossar från olika delar af landet
har fastställt, att dessa tre olika lager motsvaras af tre olika
klimatskeden, ett relativt torrt och tvenne relativt våta, före- och
efterträdande detta. Genom jämförande stratigraliska
undersökningar är det lält att konstatera, att denna klimatiska utveckling
motsvarar hela den sista perioden af vår postglaciala
nivåförändrings-historia, den s. k. litorinatiden, och, som i det föregående skett,
har jag för dessa tre klimatskeden, i hvilka denna tid sönderfaller,
upptagit de Blyttska benämningarna subatlantisk, subboreal och
atlantisk.
Denna subboreala period med sitt torra klimat, som i våra
torf-mossars lagerföljd infogat det nämnda stubblagret, har ej blott i
torfmossarne kvarlämnat sina spår. Samma utvecklingshistoriska
grunddrag återfinner man också i de af våra sjöar, hvilkas vatten
genom vissa yttre förhållanden kunnat bevara trädstubbar på sina
bottnar. Där förekomma dessa ej sällan så långt ner under
aflop-pets passpunkt, att man tvingas antaga att flere subboreala sjöar
varit afloppslösa(Sernander 1891, 1905 p. 419—420, 1908; Gavelin).
Och vid några af våra kalktuffer, såsom den nyss omtalade
Skul-torpstuffen, har det torra klimatet så uttorkat källsprången, att ett
tydligt afbrott förelinnes mellan de subatlantiska och atlantiska
tuffbankarna.
Beskaffenheten af den subboreala tidens klimat har för denna
undersökning en central betydelse. Vi hafva nu sett, att det
utmärkte sig för en stor torrhet. Följande fenomen tala för en
vegetationsperiod betydligt varmare än den nuvarande.
Att ek växt på de sydsvenska torfmossariies vta under subboreal
tid, som t. ex. fallet varit på Håle mosse i Västergötland (Sernander
G. F. F. 24, p. 139) och Rovide myr på Gotland (Sernander 1894 p.
39), visar naturligtvis ej på varmare klimatförhållanden; i Svealand
där man understundom såsom i Ekhamnsmossen i Uppland
(Sernander 1892 p. 10) hittat hela subboreala torfmosskogar, fa dylika fynd
större beviskraft. Särskildt blir detta fallet i de trakter, där de äldre
löfträden i nutiden endast förekomma på de klimatiskt bäst situerade
lokalerna. För södra Nerike, där Tiveden och Tylöskogen
sammanstöta, har jag påpekat, huru dessa lokaler tillhöra trenne grupper:
1) de af Vätterns klimat omedelbart påverkade strandpartierna,
2) några högt belägna punkter, där de för eken farliga vår- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
