Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
växter, såsom Anemone nemorosa, Asperula odorato, Corydalis-arter,
Ga-leobdolon, Pulmonaria, Sanicula, Milium och Melica. Lafvar saknas där
i regeln på grund dels af den ringa ljustillgången, dels af
daggmaskarnas uppluckrande arbete, hvilket förhindrar uppkomsten af ett så stabilt
underlag, som de långsamt tillväxande lafvarna behöfva. Stammarna
äro tack vare den rikligare ljustillgången under vintern och våren mer
eller mindre rikligt beklädda med lafvar, som dock hafva att uthärda
konkurrens med åtskilliga mossor. Förf. lämnar en ganska lång lista
öfver i bokskogen anträffade lafvar, af hvilka dock många uppenbarligen
uppträda endast vid gläntor i skogen eller i dess utkanter. De
märkligaste äro Parmelia olivacea, som uppgifves variera starkt, Bacidia
car-neola, B. rosetta och B. atrogrisea, Graphis scripta och Gr. viridis, den
senare synnerligen vanlig, Phlyctis agelæa och Lecanora subfusca.
Utmärkande för de lafvar, som uppträda i den tätare bokskogen är, att
barklagret är svagt utveckladt (ett undantag erbjuder Pyrenula nitida), att
skyddsfärger mot för stark belysning så godt som fullständigt saknas
och att soral- (soredie-) och isidiebildningar äro vanliga. I den bokskog,
där träden stå glesare och marken är försedd med mosstäcke eller Aira
flexuosa-matta (»Morbundskoven», mossbokskogen), uppträda talrika mera
fotofila former, t. ex. Xanthoria parietina, Physcia stellaris, Ph.
pulveru-lenla, Evernia prunastri, Parmelia saxatilis och Pertusaria communis, af
hvilka flera hafva tjockt barklager. På frågan om konkurrensen mellan
olika lafarter ingår ej författaren i detta sammanhang; i allmänhet blir
den sidan af ämnet nog så litet beaktad i afhandlingen.
Det nu anförda torde kunna gifva en föreställning om den tankegång,
förf. fullföljer i sitt arbete. Att lämna ett fullständigt referat af den
innehållsrika afhandlingen skulle kräfva mycken tid och taga ett mycket
stort utrymme i anspråk. Den som önskar närmare sätta sig in i de
behandlade frågorna, måste i alla händelser taga sin tillflykt till själfva
afhandlingen med dess rika illustrationsmaterial.
Skulle några anmärkningar göras mot arbetet, vore nog den i sak
viktigaste den, att framställningen för litet stöder sig på genom
experiment fastslagna fysiologiska fakta. Men laffysiologien är ett synnerligen
hårdplöjdt fält; den som ägnar sig däråt, får nog icke mycken tid öfrig
för så vidtgående ekologiska undersökningar. — Lafarternas konkurrens
sinsemellan har, såsom redan ofvan påpekats, ej beaktats synnerligen mycket.
Saprofytism och parasitism hafva ej framhållits. Men att det finns
parasitiska lafformer, torde dock vara höjdt öfver allt tvifvel; och tillvaron
af saprofytiska är mer än sannolik. — Hvilken inverkan substratets
kemiska beskaffenhet utöfvar på lafvegetationen, är en mycket omdebatterad
och nog ännu ej nöjaktigt besvarad fråga. Beträffande sten som substrat
torde det ofta vara mycket svårt att afgöra, om det är den kemiska
sammansättningen i och för sig eller den genom den olika kemiska
beskaffenheten betingade olika förvittringen och sprickbildningen, som
spelar in och betingar olikheterna i lafflorans sammansättning på t. ex.
kalksten och granit. Hvad bark som substrat beträffar, synes man i
allmänhet vilja i barkens fysikaliska egenskaper, dess ytbeskaffenhet, dess
sprickbildning, dess afflagring, korkbildningen m. m., och den häraf be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
