Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
Dessa subboreala torfmoss-skogar voro af växlande beskaffenhet.
Vi bortse i detta samband från de komplicerade moment i
torf-mossebäckenets utvecklingshistoria, som betingat uppkomsten af
den ena eller andra skogstypen, och konstatera endast på
grundvalen af det hittills föreliggande materialet, att tallen varit det
dominerande trädslaget från Skåne ända upp till öfre Norrland. Om
löfskogarnas sammansättning är att märka att de, som förut
framhållits, ej sällan innehållit ek och hassel, den senare långt utom det
nuvarande utbredningsområdet. Granen uppträder också inom vissa
områden som ett karaktärsfossil för de subboreala lagren.
Af de slutsatser, som på grund af de subboreala
torfmoss-sko-garnas beskaffenhet kunna dragas om fastmarkens vegetation, ligger
den närmast, att trädslagen i dessa skogar äfven förekommit på de
torra markerna. Trädresterna i bronsåldersgrafvarna motsäga ej
häller denna ganska själfklara slutsats. Eken är i södra
Skandinavien så karaktäristisk för fynd från bronsåldern, att denna länge
ansågs motsvara Steenstrups ekperiod. Den märkliga grafhög
från f]ärde perioden af bronsåldern, som går under namnet Kung
Björns hög, innehöll ved och kol, hvars beskaffenhet häntydde på
en omgifvande löfäng med ek, hassel och ask, hvarjämte tallen var
starkt representerad (Sernander hos Almgren p. 54). Hvad södra
Sverige angår, ha vi all anledning antaga, att de rådande skogarna
voro, som under den atlantiska perioden, löfängar med ek som
härskarträdet samt tallskogar. Granen var troligen allmän i
mellersta och norra Sverige, men hade ännu icke den betydelse, som
den sedermera under den subatlantiska perioden och nutiden skulle
ernå. Om den relativa frekvensen mellan löfängarna och
barrskogarna veta vi intet med bestämdhet. Att tallen spelar en så stor
roll i skogarna på torfmossarna, särskildt de smärre, häntyder dock,
om man tar hänsyn till, huru starkt beroende skogens
beskaffenhet på en sådan är af de omgifvande torrmarksskogarna, på att
tallskogarna i södra Sverige ingalunda varit några reliktformationer.
Tyskarna bruka tala 0111 »Relictenböden» (jmfr t. ex. Ramann
p. 17). De mena därvidlag särskildt den stäppjord, som befinner
sig utanför den nuvarande stäppens område, och anse vanligen, att
den härstammar från de stäpp-perioder, som i mellersta Europa
stått i samband med de sista istiderna. I följande kapitel skall jag
söka visa, att en del af de växtvandringar, som man förlagt till
dessa aflägsna stäpp-perioder, äro mycket yngre, nämligen subboreala.
Det förtjänar undersökas, om ej en del isolerade förekomster af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
