Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
gelation, som linnes på de ännu ej fullständigt bundna dynerna,
och Po//jma-formationen, som karaktäriserar de ungerska
stäppernas svarta jord (Kerner 1803, s. 95 o. följ.). Denna ungerska
S7ipa-formation är en fullkomlig fysiognomisk motsvarighet till den
ofvan (s. 39) skildrade Carex arenaria-formationen vid
Snogeholmssjön i Skåne. Utom Gypsophila nämner Kerner (1863, s. 292 o.
293) följande m. I. m. karaktäristiska växter från Sf/pa-formationen,
hvilka äfven finnas i Sverige : Artemisia campestris, Gnaphalium
luteo-album, Helianthemum procumbens, Helichrysum arenarium, Linosyris
vulgaris, Medicago minima, Poa bulhosa, Pulsatilla pratensis, Silene
niscosa, Stipapennata och Veronica spicata. — Stora sträckor af den
ungerska pustan är bevuxen med en dvärgskog af Populus nigra. I
en sådan skog anmärkte Græbner (1901, s. 278) bl. a. Artemisia
campestris, Gypsophila fastigiata, Helichrysum arenarium, Juniperus
communis och Solidago virgaurea.
Äfven nordöstra Tyskland måste anses tillhöra Gypsophilas
egentliga utbredningsområde, då den här är ganska allmän. Enligt
Græbner (1901, s. 45) förekommer Gypsophila strödd i östra delen af
de nordtyska hedarna och når inom detta område sin västgräns i
Brandenburg och Pommern. Endast på ett ställe når den
Östersjöns kust (Usedom-Wollin). Inom hedområdets östra delar är
Gypsophila ganska vanlig i tallskogar och Calluna-hedar, i bägge
associationerna företrädesvis på torra, sandiga och mindre
gräsbevuxna ställen, på vägkanter samt på öppa sandfält etc. (Græbner
1901, s. 154, 231 o. 258). Af Græbners skildringar synes det framgå,
att Gypsophila förekommer såväl i tallhedar som ört- och gräsrika
tallskogar (bägge slagen kallas af Græbner »Kieferheide»). I
Västpreussen är den enligt Scholz (1905, s. 240) nästan uteslutande
bunden vid tallskogarna. Af både Græbner och Scholz uppräknas
talrika arter, som äro gemensamma för ståndorterna i nordöstra
Tyskland och de svenska fastlandsförekomsterna. I det tyska
området nästan ständigt återkommande äro bl. a. Calamagrostis epigeios
och Carex ericetorum (jfr tallhedarna vid Mora). Särskildt stor är
likheten med de skånska G(//)so/)/i(/«-ståndorterna. Antalet af
stäppväxter i de nordosttyska hedformationerna är synnerligen stort.
Som ofvan nämnts, finnes Gypsophila äfven på några spridda
ställen i västra Tyskland (jfr t. ex. Schulz 1909, s. 56). Inom det
hercyniska lloraområdet linnes Gypsophila enligt Drude (1902, s.
363) på gipshöjderna utefter det thüringska triasbäckenets norra
kant. Den synes här växa uteslutande på gips och växer på de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
