Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
Drude synes Ii likhet med många andra) anse, att stäppväxterna,
sotn under den sista mecklenburgiska istiden skulle ha lefvat på de
sydrvska och ungerska stäpperna samt kanske äfven något längre
at väster, omedelbart efter isens afsmältning invandrat på
Mellaneuropas och delvis äfven Västeuropas lössartade bildningar, där de
ännu i stor utsträckning kvarlefva. Drude (1902, s. 517) anser
nämligen bl. a. Gypsophila fastigiata i Harz vara en glacial relikt.
— .Jännickes (1889, s. 113) åsikt, att bl. a. Gypsophila kvarlefvat
vid Mainz under den sista istiden, är väl knappast sannolik. — I
allmänhet torde dessa växter anses vara relikter från någon del af
den postglaciala tiden, hvars klimat för dem varit gynnsammare än
nutidens (jfr särskildt Sernander 1908).
Man har dock äfven sökt utröna, om ej dessa arters nutida
utbredning kan förklaras, ulan att man behöfver betrakta dem som
relikter. Så t. ex. har Hock (1898) sökt uppvisa, att vissa arter i
norra Tyskland äro inskränkta till de områden, som utmärkas af
en ovanligt liten årsnederbörd. Dessa växter karaktäriseras af Hock
som följeslagare till tallen. Han uppräknar följande svenska arter:
Ajuga genevensis, Anthericum ramosum, Astragalus arenarius, Carex
ericetorum, Dianthus arenarius, Fragaria viridis, Gypsophila fastigiata,
Helianthemum chamæcistus, Helichrysum arenarium, Peucedanum
oreoselinum, Polygala comosum, Silene nutans, Thalictrum minus och
Trifolium montanum. Flera af dessa återfinnas på de svenska
fast-landsförekomsterna för Gypsophila. Hock medgifver dock, att
fyndorter finnas, där växter af denna kategori måste betraktas som
relikter. När och huru stäppväxterna invandrat, uttalar sig Hock ej
om. Preuss (1909), som nyligen studerat de »pontiska»
associationerna i Ost- och Västpreussen, kommer till det resultat, att de
här förekommande stäppväxterna invandrat på skilda vägar och
under skilda tider. Af särskildt intresse är, att ännu i denna dag
typiska stäppväxter invandra och intränga i de äldre formationerna.
När stäppväxter förekomma i tallskogar, äro de enligt Preuss (1909,
s. 340) ofta, kanske oftast att betrakta som relikter frän en lidpunkt,
då marken ej var skogbeväxt. Preuss uppger också, att flera
arter, när de uppträda i skogsbestånd, mestadels växa på ställen, där
bottenvegetationen uppbrutits (jfr förhållandena i Mora!).
1 Sverige ha dessa stäppväxter upprepade gånger varit föremål
för växtgeografernas uppmärksamhet, senast ha flera af dem
närmare studerats af Sernander (1908). Åtminstone de mest
utpräglade betraktas i allmänhet som relikter från ett mera kontinentalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
