Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(23)
bli pollinerade eller ej — ända till dess att den sista blomman i
blomställningen blommat ut. Vi ha således här att göra med en orkidé,
hvars blommor reagera högst väsentligt olika för en pollination, i det i
ena fallet tydliga postflorationsfenoinen genast utlösas, i det andra fallet
icke. De gula, doftande, betydligt mera varaktiga blommorna äro
tydligen biologiskt att uppfatta som ett slags speciella skyltblommor, något
som i och för sig ju hos andra växtfamiljer (Compositae, Dipsacaceue,
Um-belliferae m. fi.) är ytterst vanligt inom blomställningen, men här tillkommer
såsom något mera anmärkningsvärdt en olikhet äfven med afseende på
postflorationsfenomenen och deras framkallande, i det att pollination i ena
fallet direkt utlöser postfloration, i det andra däremot icke. Denna
kontrast mellan de bägge blomformernas resistens mot pollination hos
Re-nanthera Lowii framträder äfven vid pollination med främmande pollen,
d. v. s. pollen från andra arter eller rent af från andra släkten. Dvlik
pollination är sedan gammalt känd för att i en hel del fall orsaka
orkidéblommors hastiga vissnande. Så fann också Winkler, att pollen af
orkidén Selenipediliim carididum utöfvade ett starkt inflytande på Renanlhera
Lowii just i dvlik riktning, men, märkvärdigt nog, endast på de ljusa
blommorna, hvilka genast vissnade 2 dagar efter pollination med
Selenipediliim. På de gula blommorna däremot utöfvade en dylik
pollination alls intet inflytande. Således visade sig de gula blommorna i alla
afseenden betydligt motståndskraftigare.
Alla de nu skildrade postflorationsföreteelserna hos orkidéer inträffa
först efter försiggången pollination. Hindras denna eller uteblir den af
annan anledning, hålla blommorna sig friska under en tid, som motsvarar
en för hvarje art bestämd lifslängd, men sen vissna de och falla af. Detta
slags vissnande kan betecknas såsom en autonom postfloration, d. v. s.
en postfloration förorsakad af inre förändringar i växten själf, ungefär som
en organisms naturliga död förr eller senare orsakas af
ålderdomsaf-tyning. I motsats härtill kunna de posttlorationsfenomen, som framkallas
af pollination, karakteriseras såsom en aitionom eller inducerad, d. v. s.
en af yttre orsaker framkallad postfloration. Det är endast det
sistnämnda slaget postfloration, som varit föremål för Fittings experimentella
undersökningar.
Emedan de viktigaste och mest i ögonen fallande
postflorationsför-ändringarna, t. ex. fruktväggens ansvällning, stå i direkt samband med
fröämnenas utbildning, hvilket åter beror på embryots bildande, så ligger
naturligtvis den tanken nära till hands, att det är äggcellens befruktning,
som ger impulsen till postflorationsfenomenen. Såsom ett stöd för etl
dylikt antagande kunde t. ex. anföras, hurusom många frukters storlek
står i ett visst förhållande till antalet befruktade fröämnen. Man känner
t. ex., att äpplen och päron få en ensidig utveckling, om ensidig
fröbildning ägt rum. I) v. s. blombottnens postllorala utveckling äger rum endast
på eller omkring de ställen, där fröbildning ägt rum. Men å andra sidan
kan invändas, att i många fall en fruktutbildning verkligen kan
förekomma alldeles oberoende af embryobildning, t. ex. hos de kärnlösa
frukterna, såsom bananer, apelsiner och korinter. Dessa frukter uppstå
nämligen utan vare sig befruktning eller pollination, emedan fröämnena
Svensk Botanisk Tidskrift 1910. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
