Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(99
fiska utbredning att döma, tål vid ett och annat från klimatets sida,
behöfver ligga i dvala. Förklaringen är nog en annan och följande.
Växtens vegetativa förökning — den enda förökning som har
betydelse för dess fortvaro på en ståndort — sker (se härom Iumisch 8
och Schacht 14) dels därigenom, att grenspetsar på den, som
bekant, köttiga, korallikt förgrenade rotstocken isoleras från
moderväxten och fortsätta sin utveckling till nva individ,1 dels på så sätt,
att långa smala utlöpare bildas från terminalknoppar på rhizomets
hufvud- och biaxlar." Dessa senare bilda i bladvecken små
knoppar, som genom utlöparnas bortdöende vid vegetationsperiodens
slut frigöras och gifva upphof till nya individ. De nybildade
individen måste emellertid undergå ett mångårigt förstärkningsstadium,
innan de nå sin fulla utveckling och komma till blomning. Hvad
individbildningen genom isolering af grenspetsar från rhizomet
beträffar, måste äfven de så uppkomna individen genomlefva en vegetativ
förstärkningsperiod, enär nämligen, såsom Irmisch (s. 55) iakttagit,
en blomning tyckes så uttömma växtens krafter, att, efter dennas
slut på hösten, icke blott de ofvanjordiska utan äfven största delen
af de underjordiska stamdelarna bortdö, endast kvarlämnande de
yttersta spetsarna, som äro bestämda att utvecklas vidare till nya
individ. På lokaler därför, där Epipogiwn uppträder endast mycket
sparsamt i ett fåtal individ — och så har alltid varit fallet på de
ställen, där man iakttagit en skenbar frånvaro af växten ett eller flera
år — måste detta ekologiska förhållande hos de öfvervintrande
delarna gifva upphof till en periodicitet, som har till resultat, att
vissa år Epipogium ej står att finna på platser, där man förr funnit
och senare något år återfinner den. På lokaler, där däremot växten
förekommer i ett större antal, behöfver denna periodicitet i det enskilda
individets uppträdande icke spela någon roll för växtens uppträdande i
dess helhet, och på sådana ställen träffas den nog också år efter år,
hvilka skiftningar än väderleken månde undergå. Så anträffades
den, som af förut lämnade uppgifter närmare framgår, på
1850-talet år efter år vid Oppmannasjön i Skåne, vidare vid Frösåker
i Västmanland från 1842 till 48, och vid Östersund har den under
de senaste 30 åren nästan regelbundet iakttagits hvarje år. Och
slutligen sökte jag den vid Åminne i Norrbotten ej något år
förgäfves, så länge jag bodde i denna trakt.
1 Dylika grenspetsar synas på de tvenne individen längst titi höger, tatl. 4.
2 En dylik utlöpare sj-nes på tafl. 3 på andra exemplaret från vänster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
