Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIa
mer eller mindre sällan, träffa tillsammans och växa bredvid
hvarandra, således på samma substrat och i öfrigt under alldeles samma
yttre förhållanden, bibehålla de sina karaktärer i oförminskad grad.
Exempel härpå lämna bland andra P. aspera tillsammans med P.
olivacea (spec.), P. siibaiirifera tillsammans med P. olivacea ocli P.
exasperatula tillsammans med P. aspera. Detta synes mig visa, att
olikheterna ej äro individuella och omedelbart framkallade af yttre
faktorer, utan ärftliga. Då ju lafvarna undandraga sig kulturförsök,
är ett omfattande studium i fria naturen, paradt med den
mikroskopiska undersökningen af ett omfångsrikt material, den enda
metoden att afgöra, huruvida karaktärerna äro konstanta eller icke.
1 fråga om fortplantningen och spridningen äro de särskilda
ele-mentararterna af P. olivacea hvarandra mycket olika. Några äro
hufvudsakligen hänvisade till soredier eller isidier, andra, om man
frånser lösryckta större båldelar och möjligen pyknokonidier
(sper-matier), uteslutande till askosporer. Det senare är i
Stockholmstrakten fallet med P. aspera, P. olivacea (spec.), P. prolixa och dess
var. panniformis. Dessa tre arter äro synnerligen lätta att igenkänna,
och då de dessutom vanligen äro »fertila», hafva de också tidigt
blifvit urskilda. Barklagret är hos alla tre jämförelsevis tjockt och
bildadt af liera »cellskikt», och i sammanhang därmed torde stå,
alt de vanligen växa på öppna, ganska starkt belysta ståndorter.
Märglagret färgas ej rödt vid behandling med klorkalk.
1. P. aspera Mass. [= P. olivacea (L.) ß P. aspidota Ach.
P. exasperata Nyl.; vix Collema exasperatum Ach. har fast,
tämligen tjock, matt, ljusare eller mörkare kastanjebrun, på öfversidan
ej rynkig eller gropig bål, som är tätt tryckt till underlaget och
redan på yngre delar försedd med talrika små, mörka, i spetsen
glänsande och intryckta vårtor, hvilka icke eller blott obetydligt
tillväxa i längd på äldre delar af bålen; dess flikar äro plana,
tämligen breda (2—4 nun.), sammanväxa vanligen snart och äro i
kanten ofta försedda med svartaktiga cilier. Apothecierna, vanligen
tillstädes i stort antal, äro ofta ända till 5 mm. i diameter, med
glänsande disk, oftast ljusare än bålen, och tämligen tjock, tätt vårtig
bålkant. Sporerna äro bredt äggrunda eller nästan klotformiga,
8—10(—ll) ij. långa, 6,5—8,s(—9) /i tjocka, med starkt förtjockad vägg.
P. aspera förekommer mångenstädes i Stockholmstrakten, men
icke i större individmängd, och växer företrädesvis på gamla, svagt
beskuggade grenar af asp och äppelträd; starkare beskuggning synes
den ej kunna fördraga. På sten liar jag ej iakttagit den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
