Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
narna voro skrumpna och delvis förtorkade. 12 m. nordligare stod ett
annat exemplar i betydligt bättre tillstånd, och ännu bättre var ett
tredje, som stod ytterligare 17 m. norrut. De exemplar, som funnos i den
vattenrika delen af oasen, voro fullt turgescenta. Det är således tydligt,
att denna växt fordrar en rätt stor fuktighet. Oasens vatten sträckte
sig just till det andra exemplaret, men icke till det tredje, sydligaste.
En fullkomlig motsats till Opuntian utgjorde en annan växt, nämligen
Peganum Harmala, en Zygophyllacé med stora, flikade blad utan hår,
med tunn kutikula och icke insänkta klyföppningar. Att den
transpire-rar ovanligt lifligt för att vara en ökenväxt, visade tydligt några försök,
som gjordes. Denna växt fanns nästan öfverallt i trakten kring Biskra
på mycket torr lermark, t. o. m. på klippor och berg, och vissnade ej
ens under den starkaste storm och den hetaste sol.
Kanske än intressantare var Rhus oxyacantha, en buske på 1 eller 1,5
m. höjd med stora, tunna saftlösa blad utan några som helst
vattenförråd. Den växte på Chaine de Sfas berghällar, äfven på sydsluttningarna
och trifdes där utmärkt samt satte rikligt med frukt.
Att dessa växter skulle kunna få sitt vatten genom mycket djupgående
rötter, var här så mycket mer omöjligt, som underjordiska vattendrag tyckas
helt och hållet saknas i Biskra. De måste alltså vara särskildt
tillpassade för att kunna draga den obetydliga fuktighet, som finnes, ur
marken, och det torde vara någon olikhet i dylik tillpassning, som
åstadkommer den stora skillnaden mellan Opuntian å ena sidan och Peganum
samt Rhus å den andra.
Det är väl bekant, att ju mindre vatten marken innehåller, dess
tunnare blir vattenskiktet omkring hvarje jordpartikel och ju tunnare detta
är, desto större blir den adsorptionskraft, som växten har att öfvervinna
för att komma åt vattnet. Ju tunnare vattenskikten bli, dess mer ökas
äfven deras osmotiska tryck. (Marken innehåller alltid i ökentrakter så
relativt stora saltmängder, att man icke där kan bortse från
koncentrationsökningen.) Växterna få alltså i vattenfattiga trakter både den ökade
adsorptionen och det ökade osmotiska trycket att kämpa emot ocli
måste ha krafter, som åtminstone i någon mån öfverskjuta dessa båda.
Följande frågor kunna nu uppställas:
1) Hvilka sugkrafter förmå ökenväxterna utveckla, och äro dessa
större än hos våra växter?
2) Hvilka krafter har marken, som motverka växternas
vattenupptagande?
Hvad den sista af dessa frågor beträffar, måste förf. lämna densamma
obesvarad, då han ej hade till Biskra medfört de för dithörande
undersökningar nödvändiga hjälpmedlen. Och de försök, som tidigare gjorts
af t. ex. Livingston i Arizona, äro ganska otillfredsställande.
Frågan om växternas sugkrafter kan däremot lätt besvaras genom
plasmolytiska försök.
För att ge några värdefulla resultat måste undersökningarna göras å
ett antal växter i en extrem ökentrakt på tämligen jämntorr mark och
därpå samma arter undersökas på annan mark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
