Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
och Liljeborgs fosterland. Nära 75 år ligga mellan den tid, då den
14-åriga skolpilten skref sitt första, ännu i dag bevarade manuskript
Harare wexters wext-ställen» och den februari-morgon förlidet år, då
den gamle professorn genom fönstret i sin lilla våning på Luthagen
iakttog »Ymnigt Snöfall» och med darrande hand införde denna sista
observation i sin den 27 mars 1840 påbörjade fenologiska journal.
Och under hela denna tid, hvars gigantiska landvinningar på
naturvetenskapens fält vi äro vana att betrakta som produkten af generationers
arbete, hopade ban den ena viktiga undersökningen efter den andra öfver
sitt lands naturförhållanden.
Hampus von Post var en naturforskartyp af den breda, allsidiga
läggning, för hvilken Linné och Darwin inom den germanska världen stå
som fullödiga representanter, och som varit och väl alltid, mera än för
något annat, skall bli vårt folk egen.
»Med inflyttningen till Upsala efter afskedstagandet kommer det sista
skedet i hans arbetsfyllda lif, det från hvilket de flesta af vår generation,
som öfverhufvudtaget hafva några personliga minnen af den märklige
mannen, torde känna honom. I ett vördadt och kärt minne behålla vi
bilden af den gamle fine professorn, som, så länge hans kroppskrafter
tilläto, gärna ville spraka en stund med de unga naturforskarne, meddela
dem ett och annat ur sin rika erfarenhet och äfven lyssna på hvad vi
hade att säga. Där satt ban i vår krets på Geologiska Sektionens
sammanträden — ända t. o. m. höstterminen 1906 — framme vid
föredragaren, nöjd och belåten, smuttande på sitt glas punsch. Endast om
talaren kom med en alltför plutonistisk» hypotes om vårt urberg, gaf vår
fjällkedja en för våldsam öfverstjälpning, eller lät torfmossarna vittna om
klimatiska omhvälfningar, hörde vi ett kort, argsint knarrande från hans
hederliga dubbelbottnade stöflar. Men då föredraget var slut, yttrade
han gärna några vänliga ord och meddelade litet af sina iakttagetser »i
så väg».
Så godt som hvar dag intill det sista året gjorde han efter en bestämd
plan en exkursion på några timmar uf på landet och hade då fullt upp
med att sköta sina anteckningar om växt- och djurlifvets periodiska
företeelser. Det var under långa tider vår stolthet att kunna visa på de
båda naturforskar-nestorerna von Post och Liljkborg, hvilka som unga
pojkar hvar på sitt håll ströfvade kring i skog och mark. Hans vigör
var märklig. Ännu under 70-årsåldern var han så vig, att han utan sats
hoppade jämfota från golfvet upp på ett bord. Mager, spänstig, sällan
med öfverrock, utan iklädd sin gråa syrtut med anor från 1840-talet gick
han fort och lätt. Hemma läste han ifrigt vetenskaplig litteratur af
allehanda slag, gärna resebeskrifningar.
Och så satte ban sig vid skrifbordet och författade. Det ena
manuskriptet efter det andra hopade sig i hans gömmor; ovisst att veta, hvilka
han ville ha offentliggjorda eller icke. I mycket äro dessa ålderdomens
alster endast parafraseringar af äldre uppsatser, ofta med polemiska in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
