Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506
mottager här sin del af fjällvinden. När denna sedan sveper längs
fjället österut ned under Nieras, förlorar den sin kraft. I
öfverensstämmelse härmed stiga de biologiska gränslinjerna på detta
massiv från V. till O. På Ebbatjåkkos SV-sluttning får ingen verklig
tallskog fäste, endast spridda träd eller små grupper.
Underligare kan det synas, att höjdgränserna på
Juobmotjåkko beträffande björk ligga lika högt och beträffande tall högre
än på Nieras, trots det att expositionen på Nieras är sydlig men
på den undersökta delen af Juobmofjället västlig—nordvästlig. Man
skulle på grund häraf vänta, alt Juobmosluttningen vore rakt utsatt
för de uppifrån kommande fjällstormarna. Men i själfva verket nå
dessa icke fram till det egentliga, först någon km. O. om sjön
uppstigande fjället, förrän de blifvit så försvagade, att Juobmotjåkko
faktiskt kan sägas ligga i lä för Nieras. Härom hade jag tillfälle
personligen öfvertyga mig vid ett besök på Juobmo en dag, då en
ganska våldsam storm rasade nere på Langasjaure. På
fjällsluttningen var vinden icke besvärande. Om det trots NV-expositionen
relativt skyddade läget vittnar för öfrigt skogsträdens eget utseende.
Vid omkring 500 m. höjd ö. h. ha de unga tallarna visserligen som
vanligt på höga nivåer ett svagt utbildadt grenverk mot NV., men
de äro dock af frisk och kraftig växt och förete ej tecken af att
vara öfverhöfvan vindpinade.
Med Ga velins mätningar i Lilla Luleälfs vattenområde visa mina
iakttagelser, så långt motsvarigheter i exposition och terräng
före-finnas, en mycket god öfverensstämmelse. Hvad först
björkgränsen beträffar, finna vi hos G. 750—775 m. vara maximivärden
för höjden ö. h. på soliga och vindskyddade lokaler, t. ex. på
sydsidan af större fjäll såsom Tjuolta eller vid den djupt nedskurna
Vallebäcken. Så godt som exakt samma maximivärden fann jag
på de mest gynnade sluttningarna omkring Stora sjöfallet.
Däremot har jag ingen motsvarighet till Gavelins lägsta
björkgränsvärden — 590—600 m. för dalbottnen mellan Ruonas och Tjuolta,
eller c:a 614 m. för NV-sidan af Ruoutevares högsta topp — enär
mätningar på starkt vindexponerade fjällsidor ej ifrågakommit inom
det lilla område, jag undersökt.
Värden för tallgränsen, som nära sammanfalla med mina högsta
siffror från Juobinotjåkko-sluttningen, anför Gavelin dels från
Ruoutevares sydöstra sluttning, dels och intressant nog äfven från de
nordöstra och nordvästra sidorna af samma berg. På de
sistnämnda sluttningarna går skogs- resp. trädgränsen för tall till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
