Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
På Kullen liar Nilsson 1902 hvarken kunnat återfinna St. amplissima
eller St. herbarea (Nilsson 1. c. 1903, p. 482—483). Den senare förekom
dock enl. El. Fries (1. c. 1835, p. 260): »In Kullaberg copiose.»
Emellertid kan antagligen i Sverige skogsafverkningen och kulturen
endast till en del förklara isolationen af Närkesförekomsten. Antar man,
att denna verkligen haft förbindelse med västkustens, måste man också
antaga, att de mellanliggande stationerna hufvudsakligen spolierats genom
klimatiska omkastningar. Det klimatskede, under hvilket utbredningen
var mera sammanhängande, bör som nämndt haft ett maritimt och
tempereradt klimat. Lunnasjöförekomsten har kunnat behålla sig genom ett
lokalklimat af just denna karaktär. Den synes vara belägen i en relativt
nederbördsrik del af det inre Sverige. För hela Kilsbergen är
medelnederbörden pr år, enligt meddelande från Meteorologiska Centralanstalten,
ungefär 635 mm., beräknad för en följd af c:a 30 år. Nederbördskurvan för
närmaste meteorologiska station, Karlskoga, visar 677 mm., och då
Lunna-sjön ligger endast 2 mil rakt öster härifrån, torde en ungefärlig
uppskattning af 650 mm. nederbörd pr år för denna plats ej kunna anses för
hög. För jämförelses skull kan meddelas att motsvarande siffra för Örebro —
som bekant liggande ungefär midt på Närkesslätten — stannar vid 577,4 mm.
De edafiska förhållandena öka i hög grad såväl luftfiiktigheten som
lufttemperaturen; vi erinra oss, att Sticta amplissima var koncentrerad till
de invid sjön liggande delarna af löfängen, och att denna genom sina
expositionsförhållanden betydligt upphettades af södersolen. Det hela
påminde om något af Gunnar Anderssons och Selim Birgers sydberg.
(Andersson, G. & Birger, S., Den norrländska florans geografiska
fördelning och invandringshistoria. Norrländskt handbibliotek V, Ups. & Sthlm
1912.) Man jämföre också Lynges nyss citerade uppgift om växtens
förkärlek till >varine skoglier».
När kunde Närke och de landsdelar, som ligga mellan västkusten och
detta landskap, ägt detta på samma gång maritima och tempererade
klimat? Ett mera fuktigt och nederbördsrikt klimat känner man som
utmärkande de atlantiska och subatlantiska perioderna. Det är möjligt,
att den senare perioden infört Sticta amplissima i den närkiska växtvärlden
på samma sätt som Sernander (Stipa pennata i Västergötland, Sv. Bot.
Tidskr. Bd 2, 1908, p. 408 och Geol.-kongr. guide n:r 14, 1910) antager för
en rad nordatlantiska växter på Tiveden. Men dessa äro till sin
allmänna utbredning mera kalltempererade än Sticta. Det förefaller mig
därför troligare, att vi, i analogi med en del andra närkiska
löfängs-växter, hvilka Sernander (Die Einwanderung der Fichte in Skandinavien,
Engler’s Bot. Jahrb. Bd 15, 1892, p. 76) tolkar som relikter från den
atlantiska perioden, ha en relikt från denna tid, Litorinaperiodens förra
del, som just utmärkte sig för ett i jämförelse med nutiden både fuktigt
och varmt klimat. Att märka är, att Litorinahafvet vid denna tid —
dess gräns lägges i trakten af Munthe (Geol. Fören. Förh. Bd 32, Del 3.
Sthlm 1911. Pl. 46) till c:a 80 m. ofvan den nuvarande hafsytan —
endast låg några kilometer från Lunnasjön.
I detta sammanhang vill jag åter erinra om den gamla, numera okända
fyndort, som enl. Riksmuseets exemplar bör sökas vid »Wenerns östra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
