Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
gränser utsikterna för att en sådan verkligen skall bli effektiv. En
dylik tillfällig spridning ger väl vanligen upphof till endast ett enda
individ på den nya lokalen, och arter, som annars äfven äro allo-
gama, blifva därigenom hänvisade till fortplantning uteslutande på
autogam väg åtminstone under första generationen. Härigenom
torde frönas grobarhet minskas och kanske äfven artens förmåga
af anpassning efter de nya vidriga klimatförhållandena nedsättas.
De af SELANDER gjorda rönen i Stockholmstrakten synas äfven
peka i denna riktning. De under värmetiden invandrade xeroterma
arterna äro därstädes inskränkta till de områden, som redan då
voro fastland, och hafva i allmänhet ej spridt sig till öar, som under
senare kallare perioder uppstått (11). Likväl torde dessa senare
vanligen vara endast några få km. aflägsna från de gamla lokalerna,
och det torde därför vara så mycket mindre sannolikt, att de norr-
ländska termofilerna, som nu lefva på sina respektive klimatgränser,
skulle äga förmåga att i våra dagar förflytta sig öfver minst 10 gånger
så stora distanser till sina nuvarande ståndorter i sydbergen.
Ett generellt omdöme om sydbergens hela termofila artgrupp är
naturligtvis dock obefogadt. En del af dess konstituenter förekomma
ju på ett stort antal tätt intill hvarandra belägna lokaler längs dal-
gängarne, och deras stándorter kunna sålunda i form af långa kedjor
sta i förbindelse med arternas sammanhängande utbredningsomraden ;
på så sätt kan en recent spridning från dessa försiggå till sydbergen.
Andra uppträda däremot endast i ett fåtal sydberg med mycket stora
mellanrum. Här är en recent rekrytering af ofvan angifna skäl
knappast möjlig, utan förekomsterna få betraktas som verkliga relik-
ter. I sydberg, där de nu saknas, hade de i så fall gått ut under
mellanliggande kallare tider. En förberedande granskning af, huru
Luledalens sydskandinaviska arter fördela sig på dessa båda kate-
gorier, kan vara af ett visst intresse.
Af de sex anträffade arterna var Sedum annuum den enda, som
förekom i alla de undersökta sydbergen (se tab. 2). Frekvensen på
hvarje ständort var dessutom mestadels stor. F. ö. synes arten ej
vara inskränkt till de egentliga sydbergen, utan torde kunna anträffas
i hvarje väl exponerad, barlagd terräng (se ofvan sid. 194). Den är
också anträffad i fjällen både N och S om det här afhandlade om-
rådet (1, 377). Artens sammanhängande utbredningsområde omfattar
norska kusten ända till 71:a parallelen (9, II, 289). Vid Botten-
hafvet är den däremot ej känd från kusten N om Örnsköldsvik
(1, 377). I östra och inre Lappland synes den saknas. Lokalerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
