Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
hållit sig vid Finse för studier öfver fjällvegetationen. På grund af sitt
läge (1220 m. ö. h.) är Finse en synnerligen bekväm utgångspunkt för
sådana studier. Berggrunden i dalbottnarna och upp till 1440 m. 6. h.
består af graniter, högplatåerna upp till 1600 m. bildas af skiffrar och
Hallingskarven består af gnejs. Stora snömassor ligga kvar hela som-
maren.
Föredr. hade funnit c. 110 fjällväxter. Bland dessa representerades den
sydliga gruppen af Kobresia bipartita, Pedicularis Oederi och Ranunculus
aconilifolius, den bicentriska af Draba fladnizensis och Wahlbergella apetala.
Ett 20-tal arter tillhörde Bryrrs skifferväxter. Af högfjällsarter före-
kommo t. ex. Calabrosa algida, Sagina intermedia, Koenigia islandica,
Poa laxa, P. *jemtlandica och Carex rufina. Pa Kirkedörsnuten anteck-
nades pa en höjd af öfver 1750 m. 11 fanerogamer. Bland de af föredr.
inom omradet funna arterna voro Bolrychium boreale, B. lanceolatum,
Kobresia bipartita, Draba fladnizensis och Gentiana tenella nya för Har-
danger och Söndre Bergenhus amt.
Föredr. diskuterade indelningen af regio alpina och hade funnit den
af VESTERGREN för Sarek genomförda indelningen tillämplig bade i Da-
larnes fjälltrakter och vid Finse.
Vid Finse var grashedsregionen c. 250 m. mäktig. Den vegetations-
klädda delen af landskapet omkring Finse hade en mörkt gråbrun farg-
ton, beroende på de dominerande mosshedarne. Lafhedarne voro dåligt
utbildade. De vanligast förekommande lafhedstyperna voro Carex rigida-
rika och Juncus trifidus-rika. De viktigaste mosshedarne voro Salix
herbacea- och Cesia-hedar (med eller utan kärlväxter). Ängar förekommo
här och där och bildade gröna fläckar på sluttningarna. Två serier
kunde urskiljas, nämligen den mesofila och den xerofila. Till den xero-
fila serien hörde Anthoxanthum odoratum- och Carex rigida-ängar, till
den mesofila Geranium silvaticum-, Alchemilla vulgaris-, Thalictrum al-
pinum- och Pohlia-ängar. På extrema snölägen förekommo två väsent-
ligen olika serier af associationer, den ena, där smältvattnet blir stag-
nerande, den andra där detsamma är öfversilande. Skarpast skiljas dessa
genom bottenskiktet. För de stagnerande voro karakteristiska främst
Dieranum-, Cesia- och Marsupella-arter, Oligotrichum hercynicum, Poly-
trichum sexangulare, Solorina crocea; för de öfversilade Grimmia-, Philo-
nolis- och Pohlia-arter samt äfven Anthelia-arterna. Till de sista hörde
också t. ex. Saxifraga- och Epilobium-arter. De sta för öfrigt källdragens
associationer ytterst nära.
Den 9 november 1915.
Docenten H. KYLIN höll ett föredrag: Griffithsia corallina, ett bidrag
till Florideernas utvecklingshistoria (kommer att tryckas i Zeitschr. f.
Botanik 1916).
Fil. mag. O. DAHLGREN redogjorde för ett korsningsförsök med Capsella
Heegeri och en Capsella-form med normal fruktform (jfr. denna tidskr.
1915. p. 397).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
