Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i Sverige 1926 - Ellen Key - Hjalmar Lundbohm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så kan törhända aldrig Ellen Key synas någon härskarinna för dem, för vilka kvinnorörelsen
endast betyder strävan till makt och arbete. Men för dem för vilka ordet kvinnorörelse är
liktydigt med mildare seder, ljusare hemliv, gladare barndomsår, barmhärtigare sinnelag,
konstnärligare livsföring, friare levnadsval, för dem skall hon framstå som den lysande, modiga, älskade
ledarinnan under vår rörelses tredje utvecklingsperiod.
Vid samma tillfälle skrev Anders Österling om henne bl. a. följande:
Det fanns ett skede, då Ellen Keys namn gällde som en stridsfanfar, då hennes sociala och
etiska förkunnelse ansågs representera det djärvaste djärva. Den tiden är för länge sedan förbi.
Själv hann hon på ålderns dagar uppleva den naturligt fortskridande pacificeringen, säkerligen icke
utan vemod. Ellen Keys idéer ha upphört att vara järn i elden. Delvis realiserade och delvis
förbrukade, tillhöra de nu alla historien och skola som historiska upptagas till en ny granskning,
mindre hetsig än i deras livstid, men icke mindre sträng. En dylik undersökning skall bli ett
tvärsnitt över vida områden — uppfostran och folkbildning, socialpolitik och äktenskapslagstiftning,
konst och litteratur. Det finns knappast någon vrå av det svenska samhället, som icke under
årens lopp fångat ett eko av hennes generösa förkunnelse. Vad en dylik undersökning skall yppa
är över huvud den förvånansvärda rikedomen på impulser rastlöst skänkande och mottagande.
Ellen Key har assimilerat ett otal former av germansk och anglosaxisk idealism, och endast den
ekonomiska filosofien från U. S. A. tyckes till slut ha lämnat henne kall; hon. har förmedlat
idémotiv och känslognistor från alla kanter av Europa och sökt hopsmälta dem i en ny humanism,
som på en gång vill motsvara religiösa och estetiska behov. Det centrala däri var ända från
början den så kallade lyckotron, hennes varma övertygelse om möjligheten av att gjuta en sådan
helgd över det mänskliga samlivets funktioner, att den oberäkneliga sällheten skulle spira ur själva
systemet. Vackrare vardagsvara skulle också göra sitt, och valda andars umgänge önskade hon
alla. I sin längtan blev hon visionär, och den värld hon i så ljusa och vårdisiga konturer ville
frammana var i viss mening oåtkomlig för skepsis, eftersom den blundade för samtiden för att
i stället sträcka sig mot framtidens guldgrund. På gott och ont blev hennes författarskap en
fortlöpande illustration till diktarordet:
Det kvinnligt veka i människosinn
skall frälsa världen och ringa in
förbrödringens framtidsrike.
Vi skulle i varje fall icke ha velåt umbära denna trosvissa stämma, som i de högsta ögonblicken
tolkade något av den nordiska mänsklighetens bättre jag. Vårt land hade utan hennes ivran varit
en grad kallare. Hon valde sitt sista hem i historiskt invigd svensk bygd, där fordom Alvastra
kloster sänt sitt ljus genom skymningen. Kulturens mildhet fortfor att lysa också från Ellen
Keys hjärta så länge hon verkade, och — vem vet? — kanske skall den vithåriga gestalten vandra
in i legenden hos våra efterkommande.
Hjalmar Lundbohm.
IFritsla nära Borås avled på påskdagen disponenten dr Hjalmar Lundbohm nära sjuttioett
år gammal. Hans jordfästning förrättades i Östermalmskyrkan i Stockholm den 10 april
och två dagar senare gravsattes stoftet i Kiruna under imponerande högtidligheter.
Vid hans bortgång skrev en minnestecknare i Svenska Dagbladet bl. a. följande:
Med Hjalmar Lundbohms död har svensk industri, kultur och vetenskap förlorat en märkesman,
som gjort en ovanligt stor insats i utvecklingen och vars verk är av bestående art. Under sin
långa verksamhet i Lappland har han uträttat stora ting. Man kallade honom »Lapplands okrönte
konung». Benämningen kan förefalla något bombastisk. Men den gavs med uppriktigt hjärta av
en befolkning, som visste att uppskatta den framsynthet, skapande kraft och kärlek till bygden,
som präglade L :s livsgärning. Hans är förtjänsten att gruvarbetarestaden Kiruna icke blev en
kåkstad utan ett mönstersamhälle, där befolkningen, trots den långa vinternatten och kölden, kan
föra en människovärdig tillvaro. Det arbete han nedlagt på Lapplands kolonisation i en djupare
mening, i skapandet icke blott av skolor för olika syften, utan också av hemkultur och god
sam-hällsanda, är förtjänt av fosterlandets tacksamhet. Ty däruppe i ödemarken har han erövrat ett
nytt område och skapat ett nytt stycke Sverige. Var han kung i sitt rike, så var det med god
hemul, ty han hade själv grundat detsamma.
– 234 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
