Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljus och materie. Av Ansgar Roth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den kosmiska aftonrodnaden.
Till de märkvärdigaste och mest omstridda konsekvenserna av
relativitetsteo-rien hör läran om rymdens »krökning» och världsalltets ändliga utsträckning i
rummet (Einstein) eller i både rum och tid (de Sitter). Den sistnämnda
hypotesen har fördelen att kunna prövas i praktiken. Ljuset från avlägsna objekt bör
nämligen förskjutas mot spektrets röda ända med ett belopp, som är
proportionellt mot avståndet. En dylik effekt, en aftonrodnad vid den kosmiska
horisonten, har sedan länge iakttagits hos spiralnebulosorna, de mest fjärrbelägna av alla
synliga objekt på stjärnhimlen. Om rödförskjutningen i spektret tolkas som en
Dopplereffekt, finner man att alla nebulosor med blott ett par undantag avlägsna
sig från oss med svindlande hastigheter, som bli allt större ju mer avlägsna
ne-bulosorna äro. Edwin Hubble vid Mount Wilson-observatoriet har nyligen börjat
en genommönstring av de ljussvaga spiralnebulosorna och därvid funnit
hastigheter av ända till åtta tusen kilometer i sekunden!
En dylik massflykt av nebulosorna är naturhgtvis ytterst osannolik, och
astronomerna äro i allmänhet benägna att skriva åtminstone en -del av effekten på den
hypotetiska krökningens konto. I de Sitters teori äro rymdens geometriska
egenskaper analoga med dem, som gälla på ytan av ett klot, t. ex. jordklotet. En
snabb passagerare som följer en rak kurs längs en storcirkel, en ljusglimt eller
en radiosignal till exempel, kan tänkas gora en världsomsegling runt universum
och återkomma till utgångspunkten. Enligt Eddington är detta omöjligt, enär allt
skeende, och således även ljusvibrationerna, skenbaft råkar i stagnation redan
på ett avstånd av ett kvarts varv av universums periferi; bakom denna horisont
kan ingen skåda. Den engelske fysikern sir James Jeans är emellertid av annan
åsikt och diskuterar på allvar möjligheten av att två ljussvaga objekt, som äro
synliga på södra himlen i rakt motsatt riktning mot våra båda närmaste grannar,
de stora nebulosorna i Andromeda och Triangeln, i verkligheten äro identiska
med dessa och visar dem sådana de voro för många miljarder år sedan; ty så
lång tid kräves för ljusstrålarnas resa runt universurn. Tilläggas bör att Jeans
själv betecknar denna hypotes som i hög grad spekulativ.
Materiens dvihhelnätiir.
Även om de Broglie aldrig uppställt sina ryktbara teser om materievågorna
(1924), så hade katodstrålarnas dubbelnatur av korpuskler och vågor sannolikt
inom kort uppdagats på experimentell väg. Sedan det visats, att ljuset äger massa
och materien elektrisk laddning, måste analogien mellan »fotoner» och elektroner
inbjuda till jämförelser. Det mest frappanta i vågmekanikens historia är kanske,
att Einstein för en gångs skull icke tagit första steget. Initiativet togs denna gång
av den unge franske fysikern Louis de Broglie, vilkens uppslag fullföljts med
sådan energi att redan omkring ett tusen avhandlingar i ämnet publicerats. När
det gällde att experimentellt bekräfta materievågornas existens, var man hänvisad
till partiklar med minsta möjliga massa och relativt ringa hastighet. Långsamma
katodstrålar, som äro strömmar av elektroner, måste enligt teorien åtföljas av
vågor med ungefär samma våglängd som röntgenstrålarnas och böra därför
liksom dessa ge upphov till diffraktionsbilder genom interferens vid passagen genom
kristaller. Att så också är förhållandet, har otvetydigt visats genom en rad vackra
— 102 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
