Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljus och materie. Av Ansgar Roth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är den ett konsekvent uttryck för det drag av diskontinuitet, som enligt
kvantteoriens grundföreställningar kännetecknar de atomära processerna.
Diskontinuiteten är enligt många fysikers åsikt oförenlig med en kausal naturbeskrivning.
Naturlagarna äga blott statistisk giltighet, enär den erfarenhet, på vilken de grundas,
endast omfattar massföreteelser; de individuella partiklarna kunna ju icke
iakttagas. Kausalitetslagen följer sålunda icke ur erfarenheten, utan måste kanske
ersättas med ett så lydande postulat: det som har större matematisk sannolikhet
inträffar i motsvarande grad oftare. SannoHkheten ligger mellan gränserna noll
och ett; det förra är omöjligt, det senare nödvändigt. Intetdera gränsfallet kan
någonsin inträffa i verkligheten. Även det mest osannolika kan äga rum, och
»undret» har på sätt och vis blivit en fysikalisk möjlighet!
Max Planck hävdar däremot, att den statistiska beskrivningen av det
makro-kosmiska skeendet icke utesluter kausalitetsprincipens stränga giltighet i
mikrokosmos; statistik i stort förutsätter tvärtom kausalitet i smått. Men våra sinnen
äro för grova för att experimentellt fastställa de bestämmande faktorerna i
atomernas värld eller när det gäller utomordentligt små tidsintervall. Om man kunde
iakttaga en kropps fria fall i tomrummet, är det möjligt, ja sannolikt att man
skulle finna den följa en sicksackformad linje med oregelmässigt växlande
hastighet (Boltzmann).
Kausalprincipens ställning inom den nyaste fysiken är som synes mycket
vacklande. Mikromekanikens nya forskningsfält är ännu till stora delar obruten mark
och rymmer många dunkla områden, som måste genomarbetas, innan man kan
tränga fram till problemets kärna, det mikrokosmiska skeendets mysterium, och
avgöra huruvida det är slumpen som styr. Men det är ovisst, om vi någonsin
kunna få ett svar på den frågan.
Ramian effekt en och studiet av molekylens byggnad.
Ett av de märkligaste experimentella rön, som under de senaste åren gjorts på
strålnings fysikens område, är upptäckten av »Ramaneffekten», som fått namn efter
den indiske fysikern sir Chandrasakara Raman. Effekten, som på olika grunder
förutsagts av Einstein och A. Smekal, konstaterades ungefär samtidigt (1928)
av Raman och K. S. Krishan i Kalkutta och av G. Landsberg och L.
Mandel-stamm i Moskva. Ramaneffekten är inom den synliga delen av spektret en
motsvarighet till Comptoneffekten inom röntgenstrålarnas område och i likhet med
denna ett av de bästa bevisen för existensen av ljusets »kvanta». Ännu viktigare
är, att man genom detta fenomen fått ett utmärkt hjälpmedel för studiet av den
hittills föga kända infraröda strålningen, som omfattar ett tio gånger större
gebit än de optiska, för ögat synliga strålarnas. Studiet av de infraröda linjernas
eller bandens fördelning i spektret ger kännedom om energinivåerna inom de
atomer och molekyler, från vilka det osynliga »ljuset» stammar, och gör det
sålunda möjligt att lära känna deras invecklade struktur. Redan väteis molekyl,
den enklaste av alla, visar en mycket komplicerad bild. Den utgöres i normalt
stadium av två atomkärnor och två elektroner. Molekylen i sin helhet roterar
kring en axel, som är vinkelrät mot sammanbindningslinjen mellan atomkärnorna;
rotationshastigheten varierar, men kan endast ha vissa värden, vilkas motsvarande
energibelopp representeras av en serie av hela tal (kvantnummer). De båda
atomerna i molekylen röra sig samtidigt med stor hastighet fram och åter längs efter
— 104 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
