Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världsutställningen i Bryssel 1935. Av fil. d:r K. G. Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tolv smäckra bågar med en fri spännvidd
om 86 m. och en höjd av 39 m. Det hela
var gjutet i sektioner i armerad betong.
Från dammen utanför med dess
praktfulla fontän flöt ett vattendrag i kaskader
från fontän till fontän, omgivna av
underbara blomsterrabatter. På kvällarna
voro fontänerna upplysta, och alla
byggnader liksom träden i parken strålade då
i fasadbelysning.
Utställningsarkitekturen var
anmärkningsvärt enhetlig. Det var nästan över
lag sund och god funkis, med raka,
nyktra linjer och utan några störande
överdrifter. Ett par sorgliga undantag
funnos dock. Katolska kyrkan hade
gruvligt försyndat sig mot den goda smaken
genom ett bysantinskt monstrum med
förgyllda kupoler och guldglänsande
minareter. Holland hade också gjort
något märkvärdigt genom att sätta ett torn
i form av en väldig, krokanliknande,
stiliserad hyacint på en för övrigt
utmärkt praktisk och stilren paviljong.
Frankrike hade den största avdelningen
bland de främmande länderna — en
huvudpaviljong och särskilda byggnader
för jordbruk, flygindustri, franska
Nordafrika, de transoceana besittningarna
o. s. v. Man hade t. o. m. byggt upp en
»souk», d. v. s. en marknadsplats från
Algier, med trånga gator och
halvdunkla basarer, där infödda köpmän
sålde mattor och korgar, välluktande örter, oljiga parfymer och vackra
läderarbeten från Tunis och Marocko.
Italien hade en mycket ambitiös avdelning. Dess huvudpaviljong var en av
utställningens märkligaste och mest effektfulla byggnader. Med sin svarta fasad och
sina stränga linjer gjorde den ett utpräglat stramt intryck, avsett att symbolisera
den fascistiska andan. Det inre var huvudsakligen dekorerat med fotomontage
som en hymn till den fascistiska staten i alla dess former. På höjden bakom
reste sig ett helt Eiffeltorn av hopfogade järnrör, dominerande
utställningsområdet, och i olika paviljonger visades prov på Italiens industri.
Utställningsledningen hade tagit ett berömvärt initiativ genom att begagna detta
tillfälle att ge arbetsuppgifter åt ett hundratal inhemska konstnärer. Man hade
formulerat ett program för samverkan mellan industri, arkitektur och konst i stil
med vad som gjorts i Sverige ett tjugotal år tidigare. De bästa konstverk, som
därvid framkommit, skulle senare utföras i permanent material. Särskilt förtjänar
en brunn av Georges Minne ett omnämnande.
En av de intressantaste avdelningarna på utställningen var den, som var ägnad
åt Belgiens gamla konst. En praktfull kollektion hade lånats samman, även från
utlandet. De bärande konstnärsnamnen voro van der Weyden och Pieter Brueghel,
far och son.
Utställningen omfattade naturligtvis även ett stort nöjesfält. Dessutom hade
man byggt upp en kopia av Gamla Bryssel med nöjeslokaler i nästan varje hus.
Här kunde man få se det belgiska folket dricka och äta, skratta, dansa och njuta
av livet, precis som på de gamla flamländska målarnas tavlor.
Italiens huvud paviljong i Bryssel.
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
