Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avtalsrörelser och arbetskonflikter. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
månad från arbetarsidan. Sedan direkta förhandlingar mellan parterna pågått
någon tid utan att leda till resultat, tillsatte K. m:t den 24 september en särskild
förlikningskommission, bestående av landshövding Wijkman, ordförande,
landshövding Kjellman, sekreterare Ekblom samt riksdagsmännen E. A. Gustafson,
Vim-merby, och K. A. M. Andersson i Lövbo. Kommissionen började sitt medlingsarbete
den 4 oktober. Detta kom att taga lång tid. Efter att åtskilliga gånger ha varit
ajournerade och avbrutna, togos förhandlingarna på allvar åter upp den 1
december, och efter några dagar kunde kommissionen meddela, att den framlagt ett
medlingsförslag, som av båda parternas förhandlingsdelegerade enhälligt hade
tillstyrkts. Detta gick därför ut till omröstning, och den 16 december avlämnades
svaren, varvid det visade sig, att båda parterna hade definitivt godkänt. Det nya
riksavtalet upptog detaljerade bestämmelser för tillämpningen av den nya
arbetstidslagen. Den viktigaste av dessa var, att arbetstiden börjar –- för annat arbete
än djurskötarnas och körkarlarnas — på den ordinarie »utställningsplatsen» och
slutar, enligt arbetsgivarens val, antingen på samma ställe eller på annan plats,
som är belägen inom ett område, begränsat av en periferi med 800 meters radie,
räknat från utställningsplatsen. De kontanta lönerna höjdes i allmänhet med 30
å 50 kr. Daglönarnas timpenning höjdes 6 å 8 öre, varvid 4 å 5 öre utgjorde
kompensation för den förkortade arbetstiden. Avtalet, som direkt berörde cirka 30,000
lantarbetare, slöts för tiden till den 1 november 1938.
Såväl byggnadsavtalen som jordbruksavtalet utgöra som bekant undantag från
regeln, att de stora kollektivavtalen utlöpa vid årsskiftet och alltså kunna
uppsägas vid höstens kvartalsskifte. Såsom var att vänta med hänsyn till
konjunkturläget, framställdes denna gång från arbetarsidan i mycket stor omfattning krav
på revision av de uppsägbara avtalen. Sammanlagt kom sålunda höstens
avtalsrörelse att beröra icke mindre än omkring 250,000 arbetare. Om samtliga de
uppsagda avtalen kunde sägas, att de ingåtts vid en tidpunkt med sämre konjunkturer
och lägre levnadskostnader. Det var därför helt naturligt, att arbetarna över lag
begärde förbättrade arbetsvillkor. Arbetsgivarna förklarade sig också inställda på
att tillmötesgå rimliga krav från arbetarsidan. Frågan gällde endast, var gränsen
skulle gå. En särskild prägel åt preludierna till höstens avtalskris gåvo
strävandena att åstadkomma behövliga avtalsförändringar genom s. k.
förhandsförhandlingar och på så sätt undvika formella uppsägningar.
Ehuru denna nya metod, som redan föregående år med stor framgång
tillämpades, nu fick ett starkt stöd genom landssekretariatets principuttalande till
förmån för densamma, ställde sig fackförbunden oväntat avvisande.
Uppsägnings-möjligheten utnyttjades med icke mindre än cirka 70 procent. Inom så viktiga
industrier som järnbruken, gruvorna, glasbruken, sågverken och några andra gick
man med på förhandsförhandlingar i samband med utvidgade frister för
avtalsuppsägningarna. Men vid de mekaniska verkstäderna, i pappers- och
massaindustrierna, vid byggnadsämnesfabrikerna och i hotell- och restaurangfacket sade
arbetarsidan upp avtalen och begärde vanliga förhandlingar. Dessa pågingo ännu
vid årsslutet, men hade dock vid de mekaniska verkstäderna hunnit så långt, att
ett av förhandlingsdelegerade tillstyrkt medlingsförslag förelåg, då det nya året
ingick.
För järnbruken hade emellertid redan den 11 november överenskommelse
träffats om prolongation på två år av gällande avtal med vissa förändringar av
allmänna bestämmelser och löner. Timlönerna ökades med 8 å 9 öre och ackorden
med 7,5 procent. Småglasindustriens avtal prolongerades för ett år framåt, varvid
lönerna höjdes med i genomsnitt cirka 6 procent. Riksavtalen inom sjöfarten
förlängdes till den 1 februari 1939, varvid lönerna ökades med 5 å 10 procent,
retroaktivt från den 1 oktober. Under höstens lopp träffades även avtalsuppgö-
180.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
