Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musikaliska tilldragelser 1939. Av Kajsa Rootzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musikaliska tilldragelser 1939.
Av KAJSA ROOTZÉN.
Som en av musikårets ur rent svensk synpunkt märkligaste händelser framstår
premiären på ett inhemskt operaverk, lika egenartat som artistiskt i stilen
och därtill även litterärt av hög klass. Premiären ägde rum i februari på Kungl,
teatern, och verket var Hilding Rosenbergs »Marionetter», en opera buffa av
speciell typ, byggd på den spanske nobelpristagaren Benaventes
renässanskomedi »De skapade intressena». Som dramatisk kompositör hade Rosenberg här valt
en uttrycksform, som passade hans moderna tonspråk och osentimentala
musikerlynne precis och vars stiliserade schema dessutom syntes erbjuda en synnerligen
god lösning av det invecklade operaproblemet över huvud. Stycket presenterades
i regi av Per Lindberg med Edvin Adolphson som gäst i den centrala talrollen,
och för den musikaliska instuderingen svarade Herbert Sandberg.
Ytterligare två urpremiärer hade vår lyriska nationalscen att bjuda, båda på
utländska verk. Det ena av dessa, Erich Wolfgang Korngolds »Kathrin», visade
sig emellertid vara en avgjort misslyckad historia, som drama ett pekoral och
musikaliskt utan djupare värde, späckat med plagiat på ett flertal kända
mästare. Av så mycket starkare intresse var då den opera om Elisabet av England,
varmed den unge tysken Fried Walter introducerades för svensk publik. Denna
»Drottning Elisabet» hade alltigenom en allure, som ingav både respekt och
sympati, och Walters musik företedde i sin stronga nyklassicism omisskännliga drag
av individualitet. Iscensättningen, av Harry Stangenberg, var också lika värdig
som vårdad, och för Irma Björck i titelrollen innebar föreställningen en stor
personlig framgång. I slutet av december presenterades Gian Carlo Menottis
farsartat raljanta enaktsopera »Amelia går på bal».
Teaterns operettrepertoar utökades med dels Lehårs »Den glada änkan» -—
vilken pjäs, framförallt sedan Margit Rosengren för höstsäsongen övertagit
titelrollen, blev en inbringande publiksuccé — dels Lecocqs artistiskt och förnämt
lekfulla »Madame Angots dotter». Även balettrepertoaren fick ett par tillskott i
och med den romantiska »Sylfiden» och Manuel de Fallas »Andalucia»,
instuderade av Sven Åge Larsen och vid en helaftonsföreställning sammanförda med
Pergolesis outslitliga intermezzo »En liten hustyrann». Vidare kan man annotera
en nyinstudering av Aubers »Den stumma». Wagners »Nibelungen Ring» gavs
i två omgångar, på våren och på hösten, med helt svensk besättning. Siegfrieds
parti sjöngs för första gången på flera år av en bland teaterns egna, i detta
fall Set Svanholm, som här tydligen fått något av en önskeuppgift och lyckades
bättre än i kanske någon roll tidigare. Bland övriga nya rollframställningar
bör i första hand nämnas Hjördis Schymbergs innerligt gripande Violetta
i »La Traviata», vidare Einar Andersson som Alfred i samma opera, Joel
Berglund som Vandraren i »Siegfried» och Sigurd Björlings Scarpia i »Tosca».
Årets debutanter voro Björn Forsell, Hanser-Lina Göransson, Benna
Lemon-Brundin, Dora Lindgren och Ruth Moberg. Som gäster dirigerade i ett par
fall Leo Blech och Armas Järnefelt, och på scenen gasterade följande artister:
Kaja Eide Norena, Niels Hansen, Teiko Kiwa, Margit Rosengren, Georges Thill
och Martin Öhman. Under höstsäsongen hade även Jussi Björling blivit
gästuppträdande efter att på våren ha lämnat sin fasta anställning vid teatern.
I hans ställe engagerades den estniske tenoren Eedo Karrisoo.
169’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
