Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norden - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norden 1940.
(Se även artiklarna Danmark och Norge ockuperade samt Kriget i Finland 1940.)
Norge.
Norges regering 194-0:
Ministären Nggaardsvold.
Nygaardsvold, J., statsminister.
K o h t, H., utrikesminister.
Torp, O., finansminister.
Lie, T., folkhushållningsminister.
W o 1 d, T., justitieminister.
F r i h a g e n, A., handelsminister.
S t ö s t a d, S., socialminister.
Hjelmtweit, N., kyrkominister.
Ljungberg, B., försvarsminister.
H i n d a h 1, O. arbetsminister.
Ystgaard, H., jordbruksminister.
Finlandskriget och världshändelsernas hotande utveckling i övrigt hade
börjat väcka allvarlig eftertanke även inom norska regeringskretsar, där man
förut, i förlitande på att Norge skulle kunna hålla sig utanför alla
stormaktskonflikter enbart genom sin vilja till neutralitet, även efter stormaktskrigets utbrott
varit synnerligen njugg med anslagen till försvarets stärkande. Visserligen hette det
i trontalet, att den ordinarie militärtjänsten för härens vidkommande ansågs böra
äga rum i huvudsak på samma sätt som föregående år, men samtidigt upplystes,
att en plan var under utarbetande för frivillig militärutbildning under
försvarsdepartementets ledning och kontroll. Denna plan för utfyllande av luckorna i den
norska försvarsmakten realiserades också. Redan de två första dagarna anmälde
sig över 10 000 unga män. Samtidigt började skytterörelsen organiseras efter svenskt
och finskt mönster. Den ena skytteföreningen efter den andra startades över hela
landet, och man började frivilliga insamlingar för militära ändamål.
Altmarksepisoden den 17/2 (se artikeln Danmark och Norge ockuperade) gjorde landets
utsatta ställning klar för alla, som ännu blundat för faran, och den 23/2 beviljade
ett praktiskt taget enhälligt storting ett anslag på över 131 millioner kr. till
militära engångsutgifter för materielanskaffning. Likgiltigheten för försvaret
förbyttes inom vida kretsar till en iver, som ej stod främmande för panik, och över
landet gick en våg av försvarsvilja, som man tidigare icke upplevat maken till. Tyvärr
kom detta återuppvaknande för sent. De styrandes mångåriga försummelser kunde
icke botas på ett par korta månader, och när blixten slog ner den 9/4, var débåclen
på förhand given, om den också en tid fördröjdes genom motståndet från en
handfull tappra men dåligt utrustade och dåligt utbildade trupper, som varit värda
ett bättre öde än att plötsligt lämnas i sticket av sina allierade.
När blixtanfallet kom, flydde såväl monarken som regeringen Nygaardsvold
från huvudstaden, och den norske nazistledaren major Vidkun Quisling sökte med
hjälp av inkräktarna göra sig till händelsernas herre. Han utropade
ockupationsdagen en regering, vari han själv var stats- och utrikesminister, major R. Wosleff
försvarsminister, Gudbrand Lunde socialminister, Jonas Lie justitieminister, W.
Hagelin inrikesminister och professor Ernst Skancke arbetsminister. Emellertid
blev denna regering aldrig verklighet. Konungen i samråd med den lagliga
regeringen motsatte sig det tyska kravet på ett kabinett Quisling med motiveringen,
att han grundlagsenligt ej kunde utnämna en regering som saknade norska folkets
förtroende. Därtill kom, att både major Wosleff och Jonas Lie, så snart de erforo,
att Quisling — utan att ens tillfråga dem — tagit upp deras namn på sin minister-
17
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
