Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från urnebulosa till protoplasma. Av Ansgar Roth - De främmande vintergatornas mysterium - Vintergatans korona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man hade inte ens något säkert bevis för att rödförskjutningen verkligen borde
tolkas som en rörelseeffekt hos nebulosorna. Man måste också räkna med
möjligheten att ljusets våglängd av någon hittills okänd orsak långsamt ökas i
proportion till den tillryggalagda vägen, och effekten måste i så fall uppfattas som ett
slags trötthetssymtom hos fotonerna, ljusets kvanta. Många fakta voro också svåra
att förena med den korta tidsskalan. Docent Erik Holmberg i Lund påvisade, att
den talrika förekomsten av dubbla och multipla grupper av nebulosor måste ha
krävt en ofantlig tid. Om dessa system, såsom han antog, bildats genom infångande
av enstaka nebulosor vid tillfälliga kollisioner i rymden, måste den nuvarande
grupperingen ha tagit en tid av cirka två billioner år. Starka skäl talade även
enligt denna teori emot hypotesen om den svällande såpbubblan.
Vintergatans korona.
Vårt eget stjärnsystem, Vintergatan, innehar säkerligen ingen privilegierad
rangplats bland sina till minst trettio millioner uppgående gelikar i rymden. Dock
ser det ut som om såväl Vintergatan som den relativt närbelägna
Andromedane-bulosan hörde till de största av sitt släkte. Sannolikt är också att dessa båda jättar
tillsammans ined några mindre objekt, som kanske infångats på vägen, bilda en
särskild grupp av samhöriga nebulosor. Enligt en av professor Bertil Lindblad
uppställd teori är Vintergatan sammansatt av ett antal »undersystem», som kretsa
med olika medelhastighet kring en gemensam rotationsaxel. Olika hastighet
medför olika grad av avplattning hos systemen. Vår sol, som är belägen nära
Vintergatans symmetriplan, tillhör tillsammans med det stora flertalet stjärnor i vår
omgivning en mycket starkt avplattad formation med en gemensam
rotationshastighet av omkring 300 km/sek. i en riktning, som på himlen markeras av en
puiikt i stjärnbilden Cepheus. Då avståndet till centrum, som är beläget i riktning
mot Skytten, uppskattas till 30 000 ljusår, uppgår omloppstiden till cirka 200
millioner år och systemets totala massa till 160 milliarder solmassor. Detta undersystem,
som sannolikt äger en mer eller mindre utpräglad spiralstruktur, har en diameter
av ungefär 100 000 ljusår, och solen befinner sig sålunda närmare periferien än
centrum.
Stjärntätheten, d. v. s. antalet stjärnor per kubikenhet, avtager hastigt i den mot
symmetriplanet vinkelräta riktningen. Men detta gäller i olika grad för olika typer
av himlakroppar, och det finns långsamt roterande undersystem med nästan
sfärisk form, där tätheten minskas mera långsamt med avståndet från
Vintergatans plan. Hit höra de klotformiga stjärnhoparna, som utgöra ett slags satelliter
eller drabanter till Vintergatan. H. Shapley visade att en liknande fördelning även
tillkommer vissa föränderliga stjärnor, s. k. cepheider, med kort period, som
förekomma såväl inom de nämnda hoparna som på långt avstånd från dem. Det största
individuella avståndet från vintergatsplanet för en stjärna av denna typ
uppmättes till 50 000 ljusår.
För en åskådare på stort avstånd från Vintergatan, t. ex. på en planet i
Andro-medanebulosan, skulle vårt stjärnsystem te sig som en starkt avplattad lins
omgiven av ett svagt lysande klotformigt hölje, ett slags gloria eller »korona». Detta
innehåller inte endast variabla stjärnor. Vid en omfattande undersökning av
stjärnfördelningen i riktning mot Vintergatans norra pol fann sålunda professor
G. Malmquist att även vanliga jättestjärnor förekomma på mycket stor höjd över
planet, åtminstone till ett avstånd av 15 000 ljusår. De kortperiodiska variablerna
ha med en träffande liknelse jämförts med blinkfyrar, och det ligger en
egendomlig symbolik i det faktum att det just är stjärnor av denna typ som vakta
utkanterna av Vintergatan. Om en passagerare på ett rymdfartyg utifrån skulle
’176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
