Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från urnebulosa till protoplasma. Av Ansgar Roth - Vad skedde för två miljarder år sedan? - De främmande vintergatornas mysterium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillräckligt för att hålla stjärnornas
strålning vid makt. Energialstringens problem
måste sålunda alltjämt betraktas som
olöst.
4. Det fjärde argumentet, som
likaledes leder till den s. k. korta tidsskalan av
endast ett par milliarder år, utgick från
den gåtfulla iakttagelsen att de
främmande vintergatorna, d. v. s. de utanför
vårt stjärnsystem befintliga nebulosorna,
samtliga synas vara àtadda på hastig
flykt i riktning från jorden.
De främmande vintergatornas
mysterium.
En nebulösas rörelse i synlinjens
riktning kan inte direkt iakttagas, utan
härledes ur spektrallinjernas förskjutning
enligt Dopplerprincipen. Vid mätning av
på Mount Wilson-observatoriet
fotograferade spektra påvisades en förskjutning
mot spektrets röda sida, som växer med
nebulosans avstånd. Enligt »Hubbles lag»
är tillväxten i hastighet proportionell mot
avståndet och uppgår till 160 km/sek. per
million ljusår. Det största funna värdet
uppmättes till 42 000 km/sek. för en grupp
av nebulosor, vars avstånd skattades till
omkring 240 millioner ljusår.
Om man tänker sig att alla nebulosorna en gång voro samlade inom ett litet
område och samtidigt slungades ut i alla riktningar med olika hastighet, så måste
de efter en viss tid vara spridda i rymden på sådant sätt att avstånden från
utgångsläget äro proportionella mot deras hastighet, förutsatt att denna inte
ändrats. Om man gör denna förutsättning och utför beräkningen, så finner man att
starten för den kosmiska kapplöpningen ägde rum för 1 840 millioner år sedan. Man
kommer sålunda också i detta fall till en epok omkring två milliarder år före
nuvarande tid och det genom ett resonemang, som inte på minsta sätt berör vare
sig de radioaktiva processerna eller stjärnornas energialstring.
Från andra sidan gjordes emellertid åtskilliga invändningar mot dessa
slutsatser. Hubbles lag är säkerligen inte strängt giltig. De svindlande avstånden
kunde inte direkt bestämmas, utan uppskattades på grundval av objektens
skenbara ljusstyrka, och denna ändras bl. a. just genom rödförskjutningen. Sistnämnda
fenomen kan också delvis tolkas som en effekt av den relativistiska
rymdkrök-ningen och uppfattades till en början som en bekräftelse på Einsteins teori, där
universum hade formen av en i sig själv sluten »elliptisk» rymd. Det visade sig
dock senare att den einsteinska världen var instabil. Om den en gång existerat,
måste den omedelbart börja att antingen svälla eller krympa. När nu
observationerna tycktes visa, att vintergatorna ilade ifrån varandra, såg man däri ett
glänsande bevis för att världsalltet sedan ett par milliarder år befinner sig i
utvidgning, likt en svällande ballong eller såpbubbla. Huruvida denna process
fortgår in infinitum eller slutligen upphör och avlöses av en sammandragning,
så att universum växelvis sväller och krymper, hade man ingen möjlighet att
avgöra.
Det nya spegelteleskopet i Uppsala, monterat
till höger på samma stativ som en av
observatoriets äldre astrografer.
’175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
