Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Annus Medicus 1943. Av professor Torsten Thunberg - Gonnoréns återuppflammande. Kraftåtgärder krävas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anmälts 3 813 fall av gonorré mot blott
1 759 fall av epidemiska sjukdomar.
Att det finns ett sammanhang mellan
krig och »pestilentia» är en
mänsklighetens uråldriga erfarenhet. Det
sammanhanget gjorde sig också tidigt gällande
vid världskriget 1914—18. Under och efter
detta sprang gonorréfrekvensen våldsamt
i höjden.
Även de två andra sjukdomarna inom
könssjukdomarnas trista triad, alltså
ulcus mölle (»mjuk chanker») och syfilis,
visade motsvarande förhållande.
Det är lärorikt att följa utvecklingen
av könssjukdomarnas frekvenskurva.
Under första efterkrigsåret, 1919,
kulminerade samtliga könssjukdomar. Alla tre
av-togo också i frekvens intill år 1941.
Därvid förhöllo sig de olika sjukdomarna
dock väsentligen olika.
Ulcus mölle minskade kontinuerligt och
kraftigt i frekvens. Från en årsfrekvens
kring 3 000 fall vid periodens början gick
den år 1940 ned till blott ett 30-tal.
Vad syfilis beträffar företedde
sjukdomen efter år 1919 en stark nedgång, mest
markerad 1920—22. Under den därpå kommande perioden, 1923—31, uppträdde
sjukdomen med tämligen konstant frekvens. Men från och med år 1932 tog kurvan
på nytt en påtagligt fallande karaktär, en utveckling, som fortgick till år 1941.
Sedan dess kunde ånyo en tydlig stegring iakttagas.
Vad så slutligen gonorrén beträffar, visade dess frekvenskurva efter år 1919
ett utseende, som väsentligen avvek från de andra könssjukdomarnas.
Även gonorrén företedde visserligen under något år en bestämd nedgång i
frekvens, men därefter var sjukdomsfallens antal påfallande konstant vid det höga
värdet av 12 000 per år. För åren 1940 och 1941 voro visserligen siffrorna låga,
men år 1942 inträdde en påfallande stegring till 14 000. Under år 1943 fortsatte
stegringen och visade en alarmerande utvecklingstendens. Frekvensen beräknades
för året till 18 000—19 000 fall.
Det är ett märkligt och betydelsefullt förhållande att gonorréfrekvensen under
mellankrigstiden ej sjönk ens tillnärmelsevis så mycket som de andra två
könssjukdomarna. Detta förhållande är så mycket mer egendomligt som vi i de nya
»sulfapreparaten» fått förträffliga medel just mot gonorré, medel som möjliggöra
en väsentlig förkortning av behandlingstiden.
Här möter ett överraskande förhållande. Det är mycket riktigt, att
sulfapreparaten göra gonorrén lindrigare och väsentligen förkorta den för symtomfrihet
nödvändiga behandlingstiden. Men just under behandlingen med sulfapreparat
ernås symtomfrihet tidigare än smittofrihet, varigenom bacillbärarnas farliga
grupp lätteligen ökas. All energi måste under dessa förhållanden sättas in på
säkrare diagnos. Det gäller att så länge den för sjukdomen karakteristiska
bakterien, gonokocken, finnes kvar på slemhinnorna avslöja dess tillvaro där. Detta
synes också vara möjligt. Man får ej längre lita till uteslutande den direkta
Gonorréfrekvensens kurva i Sverige åren
1938—1942.
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
