Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveriges utrikespolitik 1945 - Sverige och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige och Finland.
Finland stod av naturliga skäl under år 1945 mera i skuggan. Om den svenska
exporten av råvaror har redan talats. Även på andra områden lämnades hjälp. En
kortvarig episod av politisk betydelse inträffade i september. Ålands landsting
beslöt enhälligt att uttala sin önskan om landskapets återförening med Sverige.
Från Stockholm svarades emellertid omedelbart, att svenska regeringen stod
alldeles främmande för tanken att för sin del ifrågasätta upphörandet av Finlands
suveränitet över Ålandsöarna men att det naturligtvis låg i Sveriges intresse att
bevaka de särskilda garantier, som 1921 beviljats Ålands folk genom
internationellt avtal.
Vid månadsskiftet juli—augusti upplöstes efter tidigare gjord uppsägning den
mer än fem år gamla koalitionen mellan de fyra stora partierna.
Samlingsregeringen avgick och den nya, rent socialdemokratiska ministären Hansson bildades
med universitetskansler Ö. Undén som utrikesminister. Professor G. Myrdal blev
innehavare av den ur utrikespolitisk synpunkt under rådande förhållanden
betydelsefulla posten som handelsminister. Han sökte omedelbart tillvinna sig
allmänhetens intresse genom uppseendeväckande besök hos polska regeringen m. fi.
handelspartner in spe. Ilan återkom med utfästelser om export av kol från Polen,
som det sedermera visat sig mycket svårt att få realiserade. Undén hade tidigare
företrätt en viss, jämförelsevis behärskad, opposition mot den Hansson-Giintherska
utrikespolitiken. Inför sitt tillträde hade han fällt yttranden och vidtog därefter
vissa åtgärder, uppenbarligen avsedda att markera en »ny giv», men någon
nämnvärd skillnad mellan Sveriges utrikespolitiska linje under årets sju första och fem
sista månader var icke lätt att upptäcka. Som en nutida småstat anstår, och
dessutom tacksamt över den allierade segern, inordnade sig Sverige villigt i den i
nyordning varande, av de sinsemellan föga harmonierande stormakterna helt
dominerade världen. I de tre storas tvistigheter tog Sverige på intet sätt ställning utan
bemödade sig om att i enlighet med sin gamla tradition och sina självklara
intressen i allo förhålla sig neutralt och obundet.
Förenta nationerna (F. N.), den internationella sammanslutningen till fredens
bevarande, skapades efter långvariga förberedelser. Dess stadga antogs i San
Francisco i slutet av juni, och organisationen började preliminärt fungera mot årets
slut. Sverige hade ännu vid årsskiftet icke ansökt om inträde, men åtskilligt tydde
på, att vårt land icke skulle vara ovälkommet. Opinionen inom landet var
otvivelaktigt för anslutning; i varje fall alls icke så splittrad som då det 1920 gällde atl
fatta beslut om inträde i Nationernas förbund (N. F.). Någon större tilltro till
förbundet som osvikligt fredsinstrument — i stil med de 1920 i många kretsar rådande
förväntningarna på Nationernas förbund — rådde dock näppeligen.
Den 5 juni övertog de allierade formellt högsta makten i Tyskland, varvid våra
diplomatiska förbindelser upphörde, och likaså Sveriges skyddsmaktsuppdrag för
Tysklands räkning. Då vårt land alltjämt hade vissa intressen att tillvarataga på
det forna tyska rikets område, sökte Sverige få till stånd något slags diplomatisk
representation där. Detta blev under året icke av, men under tiden fungerade en
sådan helt under hand i samband med den svenska hjälpverksamheten.
Omedelbart efter Tysklands sammanbrott upphörde tyska legationen i Stockholm med
sin verksamhet. Legationens personal och deras familjer anvisades uppehållsort
utanför huvudstaden och avsändes efter en tid på de allierades anfordran till
Tyskland (med några ytterst få, av humanitära skäl förestavade undantag). Detsamma
gällde om funktionärer vid en rad tyska officiella och inofficiella institutioner,
exempelvis under kriget så omdiskuterade inrättningar som Tyska
handelskammaren, Tyska skolan, Deutsche Akademie m. fi. Enligt de allierades krav beslagtogs,
de tyska tillgångarna i Sverige för de allierades räkning, och en särskild svensk.
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
