Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fackförbunden går till attack. Av redaktör Th. Swedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fackförbunden går till attack
Av redaktör TH. SWEDBERG.
Den långa arbetsfred, som vårt näringsliv fick åtnjuta så länge världskriget
ännu pågick utan någon avmattning, blev utsatt för allt svårare påfrestningar
ju tydligare början till slutet kunde skönjas. Parollen pris- och lönestopp hade
endast med sin första hälft haft fast förankring inom fackföreningsrörelsen, och
de organiserade arbetarnas strategiska uppmarsch till kamp för ökad
dyrtids-kompensation kunde sägas vara avslutad, när föregående år utgick. Vid 1945 års
början var nästan alla de stora kollektiva löneavtal, som löper per kalenderår,
alltjämt föremål för mer eller mindre stagnerade förhandlingar mellan parterna.
Det gällde sålunda att få nya avtal för ytterligare omkring 300 000
industriarbetare, 25 000 kommunalanställda och ungefär 10 000 i sjöfolksförbund organiserade.
Under de fyra första krigsåren hade arbetarlönerna nästan genomgående
reglerats medelst s. k. ramavtal och begränsats till smärre justeringar, vilka i
allmänhet tagit sikte på i lönehänseende lågt liggande arbetarkategorier. Härmed var nu
slut. De av fackförbunden för 1945 uppgjorda avtalsförslagen innefattade efter
nästan hela linjen generella löneförhöjningar av betydande storlek. Detta ansågs
främst vara föranlett av den växande fredsoptimismen och de av statsmakterna
bebådade höjda provisoriska lönetilläggen till vissa grupper statsanställda. På
arbetsgivarsidan ställde man sig till en början avvaktande och ansåg, att
lönejusteringen med hänsyn till prisstoppet och inflationsrisken fortfarande borde
begränsas till de ogynnsammast ställda arbetargrupperna.
Allteftersom förhandlingarna fortskred, sänkte dock arbetarna sina krav,
samtidigt som arbetsgivarna gick med på löneökningar även till andra grupper än
särskilt lågt avlönade, i den mån deras lönekompensation under krigsåren varit
svag. De första avtalsuppgörelserna präglades av jämförelsevis måttfulla
löneförhöjningar, uppgående till i medeltal 4 till 5 procent eller i allmänhet 6 öre på
timlönerna och 3 kr. på veckolönerna. Längre fram på våren ökades
löneförhöjningarna till 7 à 8 öre, i enstaka specialfall ännu mera. Enligt de flesta nya avtalen
lämnades ackorden oförändrade, varför ökningen verkade omedelbart endast på
kostnaderna för tidlönsarbetet. Inom exempelvis sågverks-, pappers- och
pappersmasseindustrierna blev dock löneökningen i stor utsträckning tillämplig oavsett
löneformen. Vid järnbruken fixerades höjningen till fi öre på timlönerna samt 5
procent på ackord och vissa utgående tidlöner, i sistnämnda båda fall dock högst
intill en förtjänst av 130 öre pr timme.
Dessa nya avtal fick som regel giltighetstid endast för ett år. Men för åtskilliga
upprättades dock tvååriga avtal. Hit hörde i kronologisk ordning bryggerierna,
pälsskin nberedningsindustrien, skofabrikerna, systembolagen,
blockstensindu-strien, buteljglasbruk, garverier och läderfabriker, omnibussföretag och åkerier,
gat-, kant-, stor- och finstensindustrierna, de grafiska facken, bagerierna samt
bleck- och plåtslagerifacket, ban- och byggnadsarbetare vid statens järnvägar samt
kontorspersonal hos försäkringsbolag — det första riksavtalet på detta område —
samt de mekaniska verkstäderna.
I allmänhet kunde de träffade uppgörelserna nås förhandlingsvägen. Ett
uppseendeväckande undantag från denna regel utgjorde verkstadsstrejken. Den 5
februari gick 120 000 verkstadsarbetare i strejk för att ej återupptaga arbetet förrän
den 9 juli, d. v. s. efter en arbetsnedläggelse på drygt fem månader.
Verkstadsarbetarnas avtalsförslag innehöll krav, vilka var så tilltagna i överkant, att de verkade
som ren demonstration. Men mer än avtalsförslagets innehåll i och för sig koin
emellertid omständigheterna vid dess tillkomst att försvåra de följande förhand-
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
