Kyrkokrönika 1950 Av docent ÅKE V. STRÖM Ser man på kyrkans yttre organisation under år 1950, är det en företeelse som mest faller i ögonen: de ovanligt många biskopsskiftena. Icke mindre än fem biskopsstolar, nämligen Uppsala, Växjö, Härnösand, Visby och Skara, bytte under året innehavare. Därvid intar ärkebiskopsskiftet första platsen. Erling Eidem, som den 23 april fyllde 70 år, avgick den 1 maj, varmt hyllad av Sveriges kyrka, såsom den förste evangeliske ärkebiskopen med emeritilön efter att ha suttit på ärkestolen sedan 1931. Hans efterträdare Yngve Brilioth kom från professuren i Åbo, domprosttjänsten i Lund, biskopsstolen i Växjö och sin ledarställning inom den världs-famnande kyrkogemenskapen väl förberedd till Uppsala och hann under året genom sitt herdabrev och sina många framträdanden skapa sig en stark ställning som Svenska kyrkans primas. Till medtävlare på förslaget hade Brilioth biskoparna Ysander med 11 röster och Nygren med 10. Själv erhöll han 10 röster och utnämndes den 24 februari. Valet ägnades stor uppmärksamhet i pressen både före och efter utnämningen. Då Brilioth i motsats till Söderblom och Eidem redan var biskop, förekom naturligtvis ingen ärkebiskopsvigning i Uppsala. Därmed blev Växjöstolen ledig. På förslag uppsatte klerus domprosten Elis Malmeström med 203 röster, prof. Dick Helander med 132 och docent Gustaf Adolf Danell med 131. Den 22 juni utnämndes Malmeström, som liksom Bengt Jonzon och i viss mån John Cullberg gått den långa vägen genom både lärdom och praktisk kyrkotjänst till biskopsstolen. Få biskopar torde som han ha genomlöpt alla graderna till kyrkoherde på landet och så blivit utnämnd till domprost i tre stift, och han förde med sig till Växjö en stor förfarenhet. Den 27 augusti avled biskop Torsten Bohlin i Härnösand efter blott några dagars sjukdom. Inte många personer i vårt land har så som han fört kristendomens talan i de mest skiftande sammanhang, gjort den kristna trosläran populärt tillgänglig och knutit förbindelser med folkrörelser av olika slag. Hans bortgång kommenterades och beklagades i alla läger. Till Bohlins efterträdare i Härnösand utnämndes den 1 december biskop Gunnar Hultgren i Visby, som tidigare varit domprost i Härnösand och nu återkallades dit av ett mycket enhälligt prästerskap. De övriga på förslaget var hovpredikanten Sven Danell och domprosten D. Lindquist. Den 4 december avled biskopen i Skara, Gustaf Ljunggren, på dagen ett år efter det han återinvigt den restaurerade Skaradomen och alltsedan dess varit sjuklig. Han beklädde vid sin död många poster i rikskyrkliga styrelser och hade nyligen varit ordförande i dissenterlagkommittén. Varken hans eller Hultgrens efterträdare utsågs under året. Bland övriga viktigare personförändringar i kyrkan kan följande antecknas: Till domprosten Newmans efterträdare i Lund utnämndes med förbigående av tre teologie doktorer den till fjärde provpredikant kallade kyrkoherden i Engelbrekt, teol. lic. Nils Bolander. På den efter biskop Malmeström lediga domproststolen i Göteborg ville församlingen sätta rektorn vid Lekmannaskolan i Sigtuna, teol. dr R. Askmark, men den och två andra domprosttjänster stod va-kanta vid årets slut. I Västerås hade E. Enochsson avlidit redan 18 december 1949. Förslaget till ny domprost överklagades — det upptog slutligen kontraktsprosten F. Holmgren, teol. dr G. Törnvall och pastor S. Palm med teol. dr O. Rundblom som fjärde man — och ny domprost utnämndes icke på hela året. I en ledare den 30 april behandlade Sv. D. det märkliga förhållandet, att två sökande akademiker, 122