kvinnliga pastorer. Pastorsutbildningen och rekommendationsförfarandet samt pensionsfrågan nödvändiggjorde dock ett enhetligt principbeslut. Missionsstyrelsen hade föreslagit, att i den mån behov visar sig föreligga "Svenska missionsförbundet i vanlig ordning bör låta även kvinnor få möjlighet till utbildning vid Missionsskolan och att de kvinnliga pastorerna i vanlig ordning uppföras på listan över de ordinarie pastorerna". Detta blev också generalkonferensens beslut. Svenska missionsförbundet hade vid beslutets fattande två kvinnliga pastorer. Missionsstyrelsen kompletterade sedermera generalkonferensens beslut om de kvinnliga pastorerna och fastställde att dessa skulle erhålla samma utbildning som de manliga och att inträdesfordringar och inträdesprov skulle vara likartade. Tjänsteplikten skulle bli av samma omfattning, liksom bestämmelsen om tillhörighet till pensionskassan. Kvinnliga elever med student- eller folkskollära-rinneexamen skulle liksom manliga med motsvarande examina få börja studierna i Missionsskolans tredje klass. Likaså uttalade styrelsen i princip, att kvinnliga pastorer skulle erhålla samma lön som manliga och att rekommendationsförfarandet skulle gälla lika för båda kategorierna. Vid årets konferens skedde också ett betydelsefullt personskifte i Missionsförbundets ledning. Till ny ordförande efter grosshandlare Anders Löfberg, Karlstad, som i fjorton år med kraft och klokhet lett missionsstyrelsens arbete och som under året avlidit, valdes riksdagsmannen Joh. Ahlsten, Hemse. Sammanfattningsvis kan sägas, att den svenska frikyrkorörelsen 1950 befann sig i ett fruktbart skede i fråga om inbördes samarbete och öppenhet för allmän-kristen ekumenik, målmedvetna missionsinsatser och sociala initiativ. Samtidigt pågick inom samfunden en förnyelse av väckelserörelsens klassiska linje, evangelisationen och det personliga själavinnandet. Hälsingborgs bangårdsfråga En häftig strid utkämpades under våren om Hälsingborgs bangårdsfråga såväl i staden som i riksdagen. Mellan staden och SJ träffades 1945 en överenskommelse — gällande till 1 juli 1950 — att sammanbinda stadens två säckstationer — Hälsingborgs Central och Ångfärjestationen-Västkustbanan — med ett dubbelspår över stadens inre hamn, som skulle igenfyllas. En stark opinion inom staden ansåg att detta dubbelspår skulle spoliera stora skönhetsvärden genom att med ledningsnät och staket bilda en ridå för stadens hjärta Hamntorget-Stortorget, varjämte det skulle medföra stora svårigheter för den ständigt växande biltrafiken till och från utlandet. Detta sistnämnda förhållande poängterades med skärpa redan 1946 hos regeringen av landets två största bilistorganisationer KAK och M, vilka framhöll att Hälsingborgs framtid som den viktigaste infartsporten från utlandet för bilar skulle äventyras. I en skrivelse till K. M:t undertecknad av 12 309 hälsingborgare hemställdes vidare att bangårdsfrågan skulle utredas på nytt. Projektet underkändes vidare av byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen i Malmö m. fi. myndigheter, och som en protest mot frågans behandling av den socialde- mokratiska stadsfullmäktigemajoriteten avsade sig den 13 april chefredaktör Ove Sommelius uppdraget som stadsfullmäktiges vice ordförande. Opinionsstormen medförde ingen annan verkan än att det för den socialdemokratiska stadsfullmäktigmajoriteten blev en prestigesak att framtvinga en lösning av bangårdsfrågan efter dess riktlinjer. Kommunikationsministern uppvaktades med begäran om proposition till riksdagen och en sådan framlades även den 11 april. Kommunikationsministern anförde i denna att han ansett sig ej böra motsätta sig en lösning av bangårdsfrågan enligt avtalets riktlinjer. Kostnaderna beräknades till 20,9 milj., varav SJ skulle svara för 10 à 11 milj. I en motion undertecknad av de borgerliga partiledarna m. fi. yrkades avslag på regeringsförslaget och ny utredning. Den 22 maj besökte statsutskottet Hälsingborg för att på ort och ställe informera sig i frågan, och påföljande dag tillstyrkte utskottets majoritet bemyndigande för K. M:t att godkänna avtalet. Utskottets borgerliga ledamöter reserverade sig. Den 30 maj fattade kamrarna beslut i frågan i full uppbrottsstämning. Statsutskottets förslag segrade i första kammaren med 67 röster mot 34 och i andra med 103 röster mot 53. 130