ning mot Danskermanns Hörn. Det föreföll då som om skeppet sökte segla in i hamnen. En bombvåg tvang vittnet att för ungefär en timme uppsöka ett skyddsrum på ön, och då han vågade sig ut igen var skeppet försvunnet. Undervattens-klipporna sydöst om ön låg vid tillfället endast omkring en halv meter under vatten. Det första vittnesbördet om katastrofen kom på eftermiddagen den 25 juni, då en fiskare på ön Pellworms strand, nordöst om Helgoland, påträffade vikingaskeppets avbrutna akterdel och annat vrakgods. Förskeppet drev någon dag senare i land på sydspetsen av ön Sylt. På morgonen den 26 juni påträffades på ön Süderoog den första av de omkomna och två andra återfanns de närmaste dagarna i samma trakt. De befanns senare vara den 38-årige befälhavaren ingenjör Sten Schröder, 23-årige studenten Ake Äkesson, Stockholm, och installatören Sven Ake Persson, Halmstad. Deras kistor sändes den 5 juli med järnväg från Husum till Sverige. Vid kistornas ankomst till Malmö den 7 juli mötte kamrater från Frisk-sportförbundet. Senare under året flöt ytterligare tre av "Ormen Friskes" besättning i land längre norrut vid Jyllands kust. De identifierades som elektrikern Folke Nydén, Lysekil, studenten Gunnar Ekblad, Enbo, Uppsala län, och Gustaf Keihold Reis, Motala. På havet utanför Tönning hölls den 8 juli en minneshögtid över de omkomna, varvid svenske pastorn i Hamburg Helge Hammarström talade och kransar från Frisksportförbundet och de anhöriga nedlades på vattnet. Söndagen den 10 september hölls en minnesgudstjänst i Storkyrkan i Stockholm under medverkan av biskop Manfred Björkquist, pastor primarius Olle Nystedt, major Ernst Killander m. fi. Högtiden bevistades av de omkomnas anhöriga och en fulltalig menighet. Efter katastrofen uppstod diskussion om i vad mån bristfällig sjövärdighet kunde anses som orsak till katastrofen. Expertisen hade härvidlag delade uppfattningar. A ena sidan gjordes gällande att "Ormen Friske" som en trogen kopia av de gamla vikingaskeppen måste anses besitta exakt samma sjövärdighet som dessa, medan å andra sidan hävdades, att vikingaskeppet var ett rent fuskverk. För den senare uppfattningen stod bland andra den danske båtbyggaren Harry Back, som haft tillfälle att följa fartygets byggande på Stensund. Enligt hans uppfattning var det visserligen till det yttre en trogen kopia av ett vikingaskepp men inuti ett fuskverk. Där vikingarna använde ek hade "Ormen Friske" blott dålig furu, spantkonstruktionen var fullständigt undermålig, styråran ett provisorium och årorna under all kritik. Vid ett besök i Birka före avfärden kunde hr Back vidare konstatera att många av spanten i fören spruckit. Att färddeltagarna själva var fullt medvetna om färdens risker framgick av ett uttalande från en av dem, vilken tvangs att lämna "Ormen Friske" i Trelleborg för att söka sjukhusvård. Enligt hans utsago ansåg de ombordvarande utsikterna ungefär lika stora för en lycklig utgång som för en katastrof. Genom detta sjukdomsfall kom en 26-årig sjökapten från Osby att medfölja på olycks-färden. Han tillkallades per telegram och gick ombord i Kiel. En holländsk journalist var även med på en del av färden. Han gick ombord i Ystad för att medfölja till Holland och skildra färden i en Rotterdamtidning. Han lämnade emellertid vikingaskeppet, då detta passerade ön Falster. I anslutning till diskussionen om sjövärdigheten kan nämnas ett uttalande av den tyske undersökningsledaren, som framhöll, att de unga svenskarna gjorde en verkligt förnämlig sjömansprestation, då de lyckades klara stormen i 12 timmar, vända sitt skepp och gå österut mot Helgoland. På stranden i närheten av Ringköbing på Jylland påträffades i början av december en flaskpost med ett stycke grovt omslagspapper, på vilket på svenska stod skrivet: "Hjälp, hjälp. Ormen Friske. Bombardemang". Papperet undersöktes på kriminaltekniska anstalten i Stockholm, där man dock ansåg att det ej kunde härröra från någon av vikingaskeppets besättning. "Ormen Friskes" förskepp som drev i land pel ön Sylt. 132