Det under 1950 betydligt ökade importöverskottet kunde emellertid fortfarande täckas av sjöfartsinkomster, annan "osynlig" export och Marshallmedel, varför belastningen på landets guld- och valutareserv blev mindre än man tidigare hade räknat med. Minskningen av valutareserven hänförde sig huvudsakligen till pund sterling, medan behållningen av guld och dollar blev större än vid slutet av 1949. Trots den gynnsamma totalbilden fanns det emellertid påtagliga svaghetstecken. Den tillfälliga lättnaden på arbetsmarknaden följdes sålunda snabbt av skärpt brist på arbetskraft, och redan på hösten 1949 hade bankernas kreditgivning börjat expandera som följd av den ökade efterfrågan på kapital. Koreakrigets utbrott midsommardagen blev även för Sverige den avgörande vändpunkten till ett nytt konjunkturskede, där de inflationistiska krafterna åter fick en farligt gynnsam jordmån. Det stod nu fullt klart, att det inte längre blev möjligt att genom en fortsatt subventionspolitik hindra de starkt höjda världsmarknadspriserna att slå igenom i den inhemska prisnivån. Även utan den nya händelseutvecklingen hade emellertid en viss upplyftning av löne- och prisnivån varit oundviklig, bl. a. i samband med det väntade allmänna uppbrottet på lönefronten. Men i det helt förändrade läget kunde man inte bortse från den risken, att lönekraven skulle kunna spränga ramen för den samhällsekonomiska balansen. Försämringen i konjunkturbilden accentuerades påtagligt mot slutet av året genom avsevärt försvårade importmöjligheter beträffande vissa för vår produktion nödvändiga nyckelvaror, såsom kol etc., och kraftigt stigande råvarupriser över snart sagt hela linjen. Den vid 1950 års början återvunna jämvikten mellan tillgång och efterfrågan — alltså den samhällsekonomiska balansen — kom därmed i farozonen, även om den totala efterfrågan ännu vid årets slut höll sig inom ramen för den totala tillgången på varor och tjänster. Myndigheterna sökte möta de jämviktsstörande krafterna bl. a. med kreditrestriktioner, skärpt byggnadsreglering, ökade varuskatter, slopade subventioner samt höjning av diskontot från 2% till 3 procent. Dessutom infördes speciella konjunkturutjämningsavgifter för skogsindustriens exportprodukter, samtidigt som man planerade att införa en särskild investeringsskatt efter att tidigare ha övervägt men förkastat ett förslag om investeringsavgifter. Slutligen lade den s. k. Wärnkommittén på uppdrag av regeringen skyndsamt fram en rad intressanta och i många fall synnerligen radikala förslag om nedskärningar av statsutgifterna. Försörjningsläget Den ökade importen och den fortsatta produktionsstegringen under 1950 medförde en synnerligen god tillgång på konsumtionsvaror, men den tilltagande knappheten på arbetskraft och de under andra halvåret framträdande uppenbara svårigheterna att få in för produktionen betydelsefulla råvaror i landet, främst kol, tackjärn, järnskrot samt vissa andra metaller som zink, bly och tenn och vidare gummi, ull och bomull, vittnade om att vi i skuggan av de utrikespolitiska orosmolnen åter stod inför en period av utpräglad knapphetshushållning. Särskilt kom försörjningen med kol och koks mot slutet av året i förgrunden för intresset, sedan England i handelsavtalet för 1951 inte kunde utlova mer än 500 000 ton stenkol, eller omkring en fjärdedel av den kvantitet som fanns upptagen i 1950 års avtal. Sverige blev därmed i ännu högre grad än tidigare beroende av den polska marknaden, vilket omedelbart kom till uttryck i nya kraftiga prishöjningar för polska kol. De svenska importönskemålen beträffande järn och stål blev däremot bättre tillgodosedda, innebärande en fördubbling av järn- och stålleveranserna jämfört med 1950. Oljeimporten gick däremot friktionsfriare än den övriga bränsleimporten, men 150