vid mitten av det sistnämnda året inträdde ett omslag, som tydde på ökat byggnadsintresse över huvud taget. Samtidigt möjliggjorde den förbättrade samhällsekonomiska balansen även en viss liberalisering av byggnadstillståndsgivningen. Svårigheterna hopade sig emellertid genom den tilltagande bristen på kvalificerad arbetskraft samt den åter framträdande knappheten på byggnadsmaterial. Det var i detta läge som myndigheterna mot slutet av 1950 tvingades skära ned den kvotbelagda tillståndsgivningen för 1951 års byggnadsverksamhet med i genomsnitt 6 procent. Bostadskvoten minskades från 1 300 till 1 160 milj. kr., medan industribyggnadskvoten skars ned från 210 till 150 milj. kr. Begränsningen får även ses mot bakgrunden av att den faktiska bostadsproduktionen under 1950 inte kunde hålla jämna steg med tillståndsgivningen. Inte heller 1950 års bostadsproduktion blev tillräcklig för att åstadkomma en lättnad i den snart sagt kroniska bristen på bostäder. Antalet färdigställda lägenheter i hela landet ökade sålunda inte nämnvärt mellan 1949 och 1950. Slutsiffrorna för dessa år blev 41 500 respektive 42 000. Medeltalet för åren 1935—39 utgjorde 51 000 och för 1940—44 31 000. Prisutvecklingen Under loppet av knappt ett år svepte två betydande prisstegringsvågor över världsmarknaderna, som snabbt spred sig till de svenska import- och exportpriserna. Den första prisvågen uppstod i samband med devalveringen i september 1949 och det ungefär samtidigt inträffande konjunkturomslaget i Förenta staterna. Denna första prisvåg medförde på tre månader en höjning av importpriserna med 20 procent, medan ökningen av exportpriserna stannade i 10 procent. Den andra prisvågen -— som till en början hämtade kraft ur den första — sattes i våldsam rullning vid halvårsskiftet som en direkt följd av krigsutbrottet i Korea. Under större delen av 1950 höll sig emellertid den inhemska prisnivån anmärkningsvärt stabil. Mellan augusti 1949 och 1950 hade de svenska partipriserna inte stigit med mer än 5 procent, medan konsumtionspriserna och levnadskostnaderna hållit sig praktiskt taget oförändrade. Den påfallande skillnaden mellan import-och exportpriser samt de inhemska priserna sammanhängde med dels de importsubventioner och andra prisstabiliserande åtgärder, som infördes efter devalveringen, dels den sedvanliga eftersläpningen av inlandspriserna. Först mot slutet av året började även dessa röra sig uppåt i en allt hastigare takt, och följden blev att partipriserna vid 1950 års slut kom att ligga ca 15 procent högre än vid årets början. Kommerskollegii partiprisindex (1935 = 100) steg sålunda från 219 i januari 1950 till 223 i juni, 230 i oktober, 244 i november och 253 i december. Frågan om en hyreshöjning stod fortfarande olöst vid årsskiftet 1950/51. Sedan statens hyresråd på försommaren hade vägrat en generell hyreshöjning för tiden 1 oktober 1950—30 september 1951 överklagade Sveriges fastighetsägareförbund beslutet och underkände i sina slutliga besvär i december hyresrådets utredning. Vidare framhölls att underlaget för hyresrådets beslut hade rubbats genom redan inträffade eller väntade ändringar i priser och löner samt genom räntehöjningen den 1 december 1950. I detta nya läge begärde fastighetsägarna därför att regeringen skulle vänta med avgörandet till prisutvecklingen kunde överblickas. Denna överblick skulle man bl. a. kunna få genom den nya utredningen om förvaltningskostnaderna, som förbundet tidigare hade föreslagit regeringen och som hyresrådet tillstyrkt. Statsfinanserna Budgetperspektiven blev under 1950 års lopp allt mindre gynnsamma mot bakgrunden av vissa temporära inkomstminskningar och avsevärda utgiftsökningar. 152