stora nederbörden, som starkt försvårade sådden. Anledningen till minskningen av rågarealen var att söka i den fortgående ökningen av oljeväxtodlingen. Trots att en sänkning av oljeväxtpriserna hade företagits under de senaste två åren, visade oljeväxterna stor konkurrenskraft inom jordbruksdriften. Rapsarealen ökade hösten 1950 med inte mindre än 23 900 hektar, över 33 % i förhållande till hösten 1949, och omfattade 95 200 hektar. Odlingen av höstrybs utvidgades även starkt, nämligen med 11 200 hektar, och uppgick till sammanlagt 17 600 hektar. Relativt sett utgjorde denna ökning inte mindre än 177 %. År 1950 skördades från en sammanlagd areal av höst- och vårsådda oljeväxter, ca 170 000 hektar, omkring 241 milj. kg oljeväxtfrö, som lämnade 71 milj. kg matolja, 15,5 milj. kg linolja samt 125 milj. kg oljefoderkakor. Vi kunde dessutom exportera för ca 90 milj. kronor oljeväxtfrö och olja, vilken export balanserade importen av vissa margarinråvaror. I sin helhet visade jordbruket åter en överskottsproduktion, förutom av oljeväxtprodukter huvudsakligast av smör, ägg och brödsäd, som under de första 8 månaderna av 1950 uppgick till ett värde av ca 300 milj. kronor. Detta tillförde vårt land värdefulla valutor. Trots att antalet kor sedan förkrigsåren minskat med ca 200 000, beräknades den sammanlagda mjölkproduktionen ha varit lika stor 1950 som 1938. Under slutet av året upphörde dock mjölkproduktionen att öka i förhållande till föregående år. Detta tillskrevs bl. a. de höjda kraftfoderpriserna. Den tidigare tydliga tendensen till jordbruksdrift utan nötkreatur var under året föga märkbar. Utvecklingen syntes snarare gå i motsatt riktning. För svin- och fjäderfäskötsel var 1950 ett relativt gott år. Mekaniseringen fortsatte och framkallade ytterligare minskning av jordbrukets fasta arbetsstyrka. En tendens till arbetslöshet för tillfällig arbetskraft gjorde sig gällande särskilt under vintern, sedan jordbruket nu kommit in i ett system av mer säsongbetonad efterfrågan på timavlönad arbetskraft. Mekaniseringen av jordbruket före kriget drog en årlig kostnad av ca 40 milj. kronor. Under 1950 beräknades jordbruket i sin helhet ha investerat 250 milj. kronor i maskiner och redskap. Jordbrukets totalproduktion var 1950 10—15 % större än före kriget, trots att arbetskraftens volym minskat med 15 %. Detta betyder att produktionen per arbetstimme inom jordbruket ökat med 25—30 % sedan förkrigstiden. Märkligt nog distanserade jordbruket industrien, vars produktionsresultat per löntagare under samma tid steg med endast 20 %. Våren 1950 träffades mellan livsmedelskommissionen samt jordbruksorganisationerna överenskommelse rörande prissättningen på jordbrukets produkter under regleringsåret 1950/51. Överenskommelsen vilken godkändes av K. M:t den 21 april innebar att dåvarande prisnivå för jordbrukets produkter skulle bibehållas i stort sett oförändrad. Jordbruksorganisationerna hade till överenskommelsen fäst det förbehållet, att jordbruket för tiden efter 1 januari 1951 skulle kunna påkalla täckning för de särskilda kostnadsökningar, som kunde uppkomma om den under 1950 tillämpade stabiliseringspolitiken vid årsskiftet upphört eller modifierats. Under förhandlingarna i december uppnåddes enighet om riktlinjer för prissättningen på jordbruksprodukter under tiden 1 januari—31 augusti 1951. Dessförinnan hade, som en inledning till lönerörelserna, uppgörelse träffats rörande lantarbetarlönerna, innebärande att dessa efter den 1 januari 1951 skulle stiga med 24 öre i timmen, inräknat semesterersättningarna. Då värdet av jordbrukarnas egna arbetsinsatser beräknades efter lantarbetarnas lönetariff, betyder detta att posten arbetskostnader i jordbrukskalkylen måste uppräknas med ca 240 milj. kronor för helt produktionsår eller med ca 160 milj. kronor avseende tiden fram till den 1 september 1951. Jordbruket fick sålunda 160 milj. kronor i kompensation för ökade löner och vidare full ersättning för räntekostnaderna enligt den mellan jordbruksnämnden 162