Fyra borgarråd i Stockholm. Från vänster Gösta Agrenins, Walfrid Frank, Gösta Wennström och John Bergvall. stationsnamnet Blåsut, lättades trycket i de fullsatta vagnarna och skämtet kom i gång. Känslan av storstad verkade också stimulerande, inte minst vid de underjordiska stationerna med deras inslag av färgglada affischer. I Johanneshov blinkade ställverkets ljussignaler med hjälp av 900 ledningstrådar, och med skräckblandad nyfikenhet betraktade man den strömförande skenan, T-banans kroppspulsåder, som drev de gröna vagnarna med en maximihastighet av 70 kilometer i timmen. Den nya förbindelsen med de sydöstra förorterna var dock inte komplett, örbyborna fick fortfarande begagna sitt gamla tåg från Johanneshov i väntan på den moderna förgreningen. Och det var ingen uppskattad "övergång". * Medan vi befinner oss på Söder, kan vi lämpligen kasta en blick på Riddarfjärden och lyssna till dunket från en pråmburen jättehammare. De första pålarna slogs ned till den nya bron för järnvägen och gatuleden i Södergatans förlängning. Nedre delen av Söder Mälarstrand togs i anspråk för en verkstadsanläggning. Där tillverkades bland annat armerade betonggolv med mystiska hål, som sedan träddes över pålsystemet till sammanhållning på djupet. Det var fantastiska instrument i tungviktsklass, och kranarnas arbete med nedsänkningen väckte stort uppseende. Ett första ingrepp i Gamla stans bebyggelse gjordes med rivningen av norra saluhallen vid Munkbron. Den låg i vägen för tillförseln till arbetsplatsen, och utrymmet skulle användas för en provisorisk omläggning av järnvägsspåren. Samtidigt var arbetet i gång för den nya järnvägstunneln längs Södergatan. De kvarvarande husen mot Maria kyrka stöttades, medan grävmaskinerna bökade i grusåsen. Söder om S:t Paulsgatan började sprängningen i själva berggrunden. Under pågående trafik i Hornsgatan hamrades pålar genom körbanan som förstärkning av viadukten över den utvidgade trafikleden. En stor del av året pågick också 171