gracil dekor av Carl-Johan Ström. Helge Wahlgren inbjöd till ett prononcerat korrekt "Cocktailparty", och Knut Ström lekte virtuost men kanske alltför handfast med teatermaskineriet i "Drömflickan" av Elmer Rice, där Gerd Hagman bereddes tillfälle att visa sitt mästerskap för göteborgarna. Malmö stadsteaters helgjutnaste föreställning gjorde Gösta Folke. Det var Alberto Moravias "De likgiltiga" med Marianne Löfgren i en önskeroll. Bengt Ekerot fick med Oscar Winges hjälp till stånd en ovanligt saftig föreställning av 1949 års stora slagnummer, Arthur Millers "En handelsresandes död". Och när Lars-Levi Læsta-dius på hösten firade sitt tillträde med Pär Lagerkvists enormt svårregisserade "Konungen", så vann han i varje fall erkännande för visad tapperhet i fält och för gott handlag med trupperna. I andra pjäser visade sig Agneta Prytz och Georg Ärlin som två av teaterns största tillgångar. På Hälsingborgs stadsteater presenterade sig John Zacharias med en idérik iscensättning av irländaren Donagh MacDonaghs "Lycklig som Larry", varefter John Precht och Gerd Hagman i "Drömflickan" och Claes Thelander och Bertil Anderberg i "Trångt om saligheten" pä Göteborgs stadsteater. Ingrid Luterkort gjorde den debuterande dramatikern Töre Zetterholm en god tjänst med en rejäl och omdömesgill uppsättning av "Simon Trollkarlen". Årets lyckokast på Stadsteatern Norrköping-Linköping var Johan Falcks länge påtänkta och med snarrådig förenkling genomförda inscenering av "Hamlet", där Ingemar Pallin fick ett genombrott med en inte sensationell men av naturskäl tilltalande och klokt beräknad Hamletgestaltning. Karin Kavli debuterade som regissör med en exklamatorisk men dynamisk uppsättning av Clifford Odets' hollywoodsatir "Den långa kniven". Och Per Gerhard visade sig på styva linan som regissör av en psykologisk thriller — med lagom hårresande premiär ute på den mörka slätten, i Gusum. Riksteaterns huvudregissör var Sandro Malmquist, som med hjälp av Inge Wærn och en melankolisk schlagermelodi åstadkom en av årets vackraste föreställningar med Tennessee Williams' "Summer and Smoke" som utgångsmaterial. Han gjorde också en förtjänstfull uppsättning av "Cocktailparty", den tredje i ordningen efter Molanders och Wahlgrens. Bland privatteatrarna i Stockholm var det egentligen bara Boulevardteatern som höll en litterär linje och gav Dramaten nyttig men naturligtvis otillräcklig 203