Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmen 1950. Av Ellen Liliedahl - Den utländska repertoaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den utländska repertoaren
Hollywoods bästa bidrag bland årets bioprogram kom strax före jul med Billy
Wilders och Charles Bracketts "Sunset Boulevard", ett drama kring en bortglömd,
halvt patologisk stumfilmsstjärna, vilket trots oförnekliga melodramatiska inslag
tog struptag på åskådaren med sin förtätade atmosfär och dynamiska slagkraft.
Förhandsreklamen om Gloria Swansons märkliga come-back i huvudrollen hade
för en gångs skull talat sant; den nu medelålders skådespelerskan gjorde med
hänsynslös inlevelse en storartad prestation. I den som alltid ymniga floden av
övriga amerikanska filmer fäste man sig speciellt vid några, som måttfullt men
med stark psykologisk effekt grep in i negerproblemet och tveklöst ställde sig
på de färgades sida: "Den osynliga gränsen", "En droppe negerblod" och "I
hemligt uppdrag". Även en av säsongens många utstuderat "hårdkokta" och
raffinerat iscensatta filmer om undersidan av amerikanskt samhällsliv, "Ingen väg ut"
med den fascinerande Richard Widmark i huvudrollen, tangerade samma tema.
Som aktningsvärda exempel på Hollywoods strävan bort från mångåriga
konventioner kan nämnas "Den brutna pilen" med dess humaniserade och
verklighetskära syn på indianerna och "Hämndens timme", där en fruktad och hatad
revolvermarodör från 80-talet framställdes utan all äventyrlig glorifiering, vidare
"Männen" som behandlade krigsinvaliderna med paraplegia, d. v. s. förlamning
av underkroppen, och deras omskolning och anpassning efter sitt bittra öde.
Som producent för denna och "I hemligt uppdrag" stod en av Hollywoods få fria,
Stanley Kramer, energisk representant för den icke obetydliga kategori som
vägrar att bli innestängd i drömfabrikernas vanliga fållor. Dit hör på sätt och
vis också Robert Rossen, vars "Alla kungens män" blev rikt "Oscar"-belönad;
Francois Pèrier, Marie Dea och Jean Marais i "Orphée" och John Mills i "U-båt saknas".
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
