Den utländska repertoaren Hollywoods bästa bidrag bland årets bioprogram kom strax före jul med Billy Wilders och Charles Bracketts "Sunset Boulevard", ett drama kring en bortglömd, halvt patologisk stumfilmsstjärna, vilket trots oförnekliga melodramatiska inslag tog struptag på åskådaren med sin förtätade atmosfär och dynamiska slagkraft. Förhandsreklamen om Gloria Swansons märkliga come-back i huvudrollen hade för en gångs skull talat sant; den nu medelålders skådespelerskan gjorde med hänsynslös inlevelse en storartad prestation. I den som alltid ymniga floden av övriga amerikanska filmer fäste man sig speciellt vid några, som måttfullt men med stark psykologisk effekt grep in i negerproblemet och tveklöst ställde sig på de färgades sida: "Den osynliga gränsen", "En droppe negerblod" och "I hemligt uppdrag". Även en av säsongens många utstuderat "hårdkokta" och raffinerat iscensatta filmer om undersidan av amerikanskt samhällsliv, "Ingen väg ut" med den fascinerande Richard Widmark i huvudrollen, tangerade samma tema. Som aktningsvärda exempel på Hollywoods strävan bort från mångåriga konventioner kan nämnas "Den brutna pilen" med dess humaniserade och verklighetskära syn på indianerna och "Hämndens timme", där en fruktad och hatad revolvermarodör från 80-talet framställdes utan all äventyrlig glorifiering, vidare "Männen" som behandlade krigsinvaliderna med paraplegia, d. v. s. förlamning av underkroppen, och deras omskolning och anpassning efter sitt bittra öde. Som producent för denna och "I hemligt uppdrag" stod en av Hollywoods få fria, Stanley Kramer, energisk representant för den icke obetydliga kategori som vägrar att bli innestängd i drömfabrikernas vanliga fållor. Dit hör på sätt och vis också Robert Rossen, vars "Alla kungens män" blev rikt "Oscar"-belönad; Francois Pèrier, Marie Dea och Jean Marais i "Orphée" och John Mills i "U-båt saknas". 219