Vilken regering skall representera Kina? Sedan kommunisterna erövrat hela det kinesiska fastlandet uppstod kring årsskiftet frågan vilken regering, som skulle erkännas som representant för Kina, Mao Tse-tungs kommunistiska i Peking eller Chiang Kai-sheks, som nu bara hade kvar kontrollen över Formosa. Sovjet och dess drabanter hade redan erkänt Mao, men bland andra länder var det bara Burma som tagit samma steg. Den 6 jan. lämnade emellertid brittiska regeringen sitt erkännande och Indien, Ceylon, de skandinaviska länderna och flera andra följde exemplet. Redan nu vållade den kinesiska frågan en farlig spricka i den västerländska fronten. Förenta staterna tvekade, och då kineserna arresterade den amerikanske generalkonsuln i Mukden och satte i gång allehanda andra trakasserier beslöt man i Washington att förhålla sig avvaktande. Mao själv omöjliggjorde ett franskt erkännande genom att för egen del erkänna Ho Chi-minhs vietminhska rebellregering i Indokina. Samtidigt gjorde sovjetdelegaten Malik en kraftig framstöt i FN:s säkerhetsråd för att få Chiang Kai-sheks representant utbytt mot Pekingregeringens på Kinas permanenta rådsplats. Han fick endast medhåll av Indien och Jugoslavien (Norge och Storbritannien nedlade sina röster), och Malik förklarade då att Sovjet inte ämnade delta i säkerhetsrådets sammanträden förrän Chiangs representant uteslutits, och att det inte komme att erkänna några beslut som fattades så länge denne var medlem. Följd av hela sin delegation marscherade Malik den 13 jan. ut ur rådssalen. Den ryska bojkotten utsträcktes sedan till mer än 30-talet FN-organ. Över huvud taget verkade det inte som om det nya Kina önskade återställa normala relationer med den icke-kommunistiska världen. Genom trakasserier av alla slag drevs de utländska företagen till likvidation eller konkurs och nästan alla utlänningar lämnade landet. Britterna, som hoppats vinna ekonomiska fördelar med sitt erkännande, rönte dessutom den förödmjukelsen att kineserna uppställde villkor för ett återupptagande av diplomatiska förbindelser, och ännu vid årets slut hade någon brittisk ambassadör inte kommit till Peking. Utanför sovjetblocket var det då endast Sverige, Danmark, Finland, Schweiz, Indien och Burma, som hade diplomatiska relationer med det röda Kina. Alla förhoppningar att Mao Tse-tung skulle bli en ny Tito kom på skam. Mao, som rest till Moskva till Stalins 70-årsdag, stannade där i flera månader och undertecknade i mitten av februari en rysk-kinesisk vänskaps- och biståndspakt, vari parterna lovade varandra fullt militärt stöd om någon av dem angreps av Japan eller av makter i förbund med Japan. Invasion i Tibet, uppror i Indokina Säkerligen uppgjordes därvid också planerna för årets militära operationer i Asien. Mao hade i sitt nyårsbudskap uppställt som mål för 1950 att "befria Formosa, Hainan och Tibet". Planerna mot Formosa måste skrinläggas (se nedan), men Hainan erövrades under våren, och i oktober inleddes en invasion av Tibet, vilken dock inte hann fullföljas före vinterns inbrott. Viktigare var den hjälp som lämnades rebellerna i Indokina. Dessa hade fått utbilda och utrusta en hel armé i södra Kina, och i oktober gick de över gränsen, beredde fransmännen flera svåra nederlag och tvingade dem att dra sig tillbaka till en försvarsgördel kring det bördiga Tonkindeltat. Kriget i Indokina blev en svår åderlåtning i folk och pengar för fransmännen, som överallt, även i storstäderna, måste vara beredda att möta plötsliga gerillaanfall. Mot slutet av året kom emellertid betydande materiell hjälp från USA. De största militära händelserna kom emellertid att utspelas på en helt annan front. 348