Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utrikespolitisk översikt 1950. Av fil. dr K. G. Bolander - Attlee besöker Truman - Atlantalliansen utbygger sin försvarsorganisation - Den tyska upprustningsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning av råvaror för militära och vitala civila behov. Slutligen lovade Truman att
atombomben inte skulle tillgripas utan att London först konsulterats.
Atlantalliansen utbygger sin försvarsorganisation
Atlantpaktens organisation hade byggts ut med så många olika organ att frågan
0111 en effektiv samordning blivit aktuell och på en konferens i London den 15
till 19 maj beslöt de tolv ländernas utrikesministrar att tillsätta ett slags
överkommando, bestående av ställföreträdare för utrikesministrarna, vilket skulle
ha sitt säte i London och handlägga det dagliga rutinarbetet. Ordförande i denna
kommitté, som fick vidsträckta befogenheter, blev amerikanen Spofford. Vidare
fastställdes en strategisk försvarsplan och fattades principbeslut om samordnande
av paktmedlemmarnas militära styrkor och resurser.
Från franskt håll framfördes tanken på att utse en militär överbefälhavare,
vartill borde väljas en amerikan, och sedan principbeslut härom fattats på en
konferens i New York i september enades man strax före jul i Bryssel att erbjuda
posten åt general Eisenhower, som den 19 dec. fick sina fullmakter av president
Truman. Amerikanerna hävdade energiskt att deras egen militära insats till
Västeuropas försvar förutsatte en motsvarande ansträngning från de västeuropeiska
nationernas sida, och under hösten fattades beslut om avsevärd förlängning av
värnpliktstiden och kraftigt ökade försvarsanslag i de flesta europeiska
paktstaterna.
Den tyska upprustningsfrågan
Från amerikanskt håll framhöll man med stor kraft att ett effektivt europeiskt
försvar endast kunde skapas om även tyska förband sattes upp, särskilt som
Västtyskland alltmera hotades av den snabbt fortskridande upprustningen i den ryska
zonen. Som en preliminär åtgärd krävde västmakterna den 23 maj att Sovjet
skulle upplösa den östtyska s. k. folkpolisen, som numera utrustats med både
stridsvagnar och flyg, men ingen väntade att denna framställning skulle ha någon
effekt. I juli fick Västtyskland tillstånd att sätta upp en rörlig poliskår på 10 000
man vars numerär i september höjdes till 30 000.
Detta bidrag var emellertid efter Koreakrigets utbrott uppenbarligen alldeles
otillräckligt, och amerikanerna krävde uppsättande av minst 10 tyska divisioner.
Detta krav mötte emellertid starkt motstånd från fransmännen, som hade svårt
att övervinna sin motvilja mot ett återupprättande av en tysk krigsmakt. I New
York i september gick Frankrike visserligen i princip med på att frågan om en
tysk militär insats skulle studeras men hävdade samtidigt att om Tyskland åter
skulle få ha soldater, så skulle dessa inte få bilda någon nationell armé utan
måste ingå i en gemensam europeisk försvarsstyrka. Redan i augusti hade
Europarådet på Churchills förslag antagit ett uttalande till förmån för en Europaarmé,
och denna tanke utvecklades närmare i den s. k. Plevenplanen, som den franske
konseljpresidenten framlade den 24 okt. Enligt denna plan skulle en europeisk
armé bildas, bestående av kontingenter från de deltagande länderna, inklusive
Västtyskland, organiserade i minsta möjliga förband. Denna armé skulle vara
underställd en enda europeisk politisk och militär myndighet med en europeisk
försvarsminister, ansvarig inför ett europeiskt parlament.
Denna plan betraktades av de övriga Atlantmakterna som tämligen utopisk,
ocli man förstod att verkliga syftet var att förhindra eller åtminstone fördröja
en tysk upprustning. Genom att gå med på att låta fransmännen fortsätta att arbeta
för sin idé lyckades man emellertid till slut uppnå Frankrikes principiella bifall
till att tyska förband skulle få ingå i Atlantpaktsarmén. Tyskarna skulle dessutom
få ha taktiskt flyg till stöd för marktrupperna, men dessa skulle inte få organiseras
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
