ning av råvaror för militära och vitala civila behov. Slutligen lovade Truman att atombomben inte skulle tillgripas utan att London först konsulterats. Atlantalliansen utbygger sin försvarsorganisation Atlantpaktens organisation hade byggts ut med så många olika organ att frågan 0111 en effektiv samordning blivit aktuell och på en konferens i London den 15 till 19 maj beslöt de tolv ländernas utrikesministrar att tillsätta ett slags överkommando, bestående av ställföreträdare för utrikesministrarna, vilket skulle ha sitt säte i London och handlägga det dagliga rutinarbetet. Ordförande i denna kommitté, som fick vidsträckta befogenheter, blev amerikanen Spofford. Vidare fastställdes en strategisk försvarsplan och fattades principbeslut om samordnande av paktmedlemmarnas militära styrkor och resurser. Från franskt håll framfördes tanken på att utse en militär överbefälhavare, vartill borde väljas en amerikan, och sedan principbeslut härom fattats på en konferens i New York i september enades man strax före jul i Bryssel att erbjuda posten åt general Eisenhower, som den 19 dec. fick sina fullmakter av president Truman. Amerikanerna hävdade energiskt att deras egen militära insats till Västeuropas försvar förutsatte en motsvarande ansträngning från de västeuropeiska nationernas sida, och under hösten fattades beslut om avsevärd förlängning av värnpliktstiden och kraftigt ökade försvarsanslag i de flesta europeiska paktstaterna. Den tyska upprustningsfrågan Från amerikanskt håll framhöll man med stor kraft att ett effektivt europeiskt försvar endast kunde skapas om även tyska förband sattes upp, särskilt som Västtyskland alltmera hotades av den snabbt fortskridande upprustningen i den ryska zonen. Som en preliminär åtgärd krävde västmakterna den 23 maj att Sovjet skulle upplösa den östtyska s. k. folkpolisen, som numera utrustats med både stridsvagnar och flyg, men ingen väntade att denna framställning skulle ha någon effekt. I juli fick Västtyskland tillstånd att sätta upp en rörlig poliskår på 10 000 man vars numerär i september höjdes till 30 000. Detta bidrag var emellertid efter Koreakrigets utbrott uppenbarligen alldeles otillräckligt, och amerikanerna krävde uppsättande av minst 10 tyska divisioner. Detta krav mötte emellertid starkt motstånd från fransmännen, som hade svårt att övervinna sin motvilja mot ett återupprättande av en tysk krigsmakt. I New York i september gick Frankrike visserligen i princip med på att frågan om en tysk militär insats skulle studeras men hävdade samtidigt att om Tyskland åter skulle få ha soldater, så skulle dessa inte få bilda någon nationell armé utan måste ingå i en gemensam europeisk försvarsstyrka. Redan i augusti hade Europarådet på Churchills förslag antagit ett uttalande till förmån för en Europaarmé, och denna tanke utvecklades närmare i den s. k. Plevenplanen, som den franske konseljpresidenten framlade den 24 okt. Enligt denna plan skulle en europeisk armé bildas, bestående av kontingenter från de deltagande länderna, inklusive Västtyskland, organiserade i minsta möjliga förband. Denna armé skulle vara underställd en enda europeisk politisk och militär myndighet med en europeisk försvarsminister, ansvarig inför ett europeiskt parlament. Denna plan betraktades av de övriga Atlantmakterna som tämligen utopisk, ocli man förstod att verkliga syftet var att förhindra eller åtminstone fördröja en tysk upprustning. Genom att gå med på att låta fransmännen fortsätta att arbeta för sin idé lyckades man emellertid till slut uppnå Frankrikes principiella bifall till att tyska förband skulle få ingå i Atlantpaktsarmén. Tyskarna skulle dessutom få ha taktiskt flyg till stöd för marktrupperna, men dessa skulle inte få organiseras 356