rättande av den forna tyska armén. Samtidigt presiderade Molotov vid en konferens i Prag med samtliga östeuropeiska utrikesministrar, vilka framlade en plan till lösning av den tyska frågan. Denna gick ut på att de fyra stormakterna skulle deklarera att de inte ämnade tillåta någon tysk upprustning, att alla restriktioner för den tyska fredsindustrien skulle upphävas men ett återställande av krigspotentialen förhindras, att ett fredsfördrag snarast skulle undertecknas och alla ockupationstrupper dras tillbaka inom ett år därefter och att en konstituerande församling, sammansatt av lika antal representanter för öst- och Västtyskland, skulle sammanträda för att bilda en suverän, demokratisk och fredsälskande interimsregering för hela Tyskland. I en ny not till västmakterna den 3 nov. föreslog Sovjet att de fvra utrikesministrarna skulle mötas för att söka en lösning på den tyska frågan med Pragdeklarationen som utgångspunkt. Västmakterna svarade den 22 dec. att de endast var beredda att delta i en utrikesministerkonferens om man först på ett möte mellan ställföreträdarna kunnat finna en ömsesidigt acceptabel grundval för förhandlingar. Dessa finge inte begränsas till de ryska förslagen utan måste omfatta alla väsentliga problem, vilkas lösning skulle möjliggöra en verklig och varaktig förbättring av relationerna mellan öst och väst. Därvid tänkte man särskilt på Österrike. I svaret betonade västmakterna att Västtyskland aldrig skulle få bli en anfallsbas. Sedan diskussioner om en fyrmaktskonferens, vars främsta fråga tydligen skulle bli planerna på en tysk upprustning, sålunda kommit i gång uppsköts de militära förhandlingarna med regeringen i Bonn, vilket måhända varit den främsta avsikten med det ryska förslaget. Utvecklingen i Tyskland Jämsides med diskussionen i upprustningsfrågan gjorde västmakterna den ena eftergiften efter den andra för Bonnregeringens självständighetssträvanden. Redan i maj tillkännagav de tre utrikesministrarna efter en konferens i London sitt principbeslut att återstående kontrollåtgärder skulle hävas, så gott som normala fredsförbindelser återställas och Västtyskland beviljas suveränitet i så hög grad som vore förenligt med ockupationsregimen. Endast Sovjets hållning gjorde det omöjligt att ännu sluta ett formellt fredsfördrag och att dra tillbaka ockupationstrupperna. I enlighet härmed fick regeringen i Bonn i juni befogenhet att sluta avtal med främmande makter och i augusti upptogs Västtyskland i Europarådet. Den 19 sept. förklarade de tre makterna i New York att de skulle betrakta ett angrepp mot Västtyskland eller Berlin som ett angrepp mot dem själva och att deras militära styrkor i Västtyskland skulle avsevärt förstärkas. Vidare utlovades lagstiftningsåtgärder i syfte att upphäva krigstillståndet; i samband därmed skulle Västtyskland få upprätta ett utrikesdepartement och "i lämpliga fall" knyta diplomatiska förbindelser med främmande makter. Det förklarades uttryckligen att tills Tysklands enhet återställts skulle västmakterna betrakta förbundsregeringen som den enda fritt och lagligt tillkomna tyska regeringen. Alla inskränkningar upphävdes beträffande storlek, fart och antal vid byggande av lastfartyg för export, och — viktigast av allt — stålproduktionen skulle få överstiga den fastställda gränsen 11,1 milj. ton i den mån detta kunde bidra till stärkande av Västeuropas försvar. Redan dessförinnan hade demonteringarna av industriella anläggningar helt inställts. Schamanplanen I syfte att förbilliga och rationalisera produktionen men framför allt för att förhindra att Tyskland på nytt blev en nationalistisk industriell stormakt före- 358