slog franske utrikesministern Schuman den 9 maj att Frankrikes och Västtysklands kol- och stålindustrier skulle sammanslås till en pool under ett gemensamt kontrollorgan och att även andra västeuropeiska länder skulle inbjudas att ansluta sig. En sådan sammanslutning, hävdade han, skulle omöjliggöra framtida krig mellan de deltagande länderna. Planen, vars detaljer utarbetats av finansexperten Jean Monnct, gick ut på att den högsta myndigheten skulle kontrollera såväl produktion som försäljning utan att de enskilda regeringarna kunde inlägga veto mot dess beslut. Den skulle vara ansvarig endast inför en särskild församling, representerande de deltagande ländernas parlament. Denna församling, som eventuellt kunde anknytas till Europarådet, skulle sammanträda en gång om året för att offentligt debattera kol- och stålmyndighetens rapport. Om den vägrade myndigheten sitt förtroende måste denna i sin helhet avgå och en nv utses. Rättstvister mellan kontrollmyndigheten och regeringarna skulle avgöras av en internationell domstol. Företagare, arbetare och konsumenter skulle vara representerade i utskott, vilka skulle fungera som rådgivande organ i frågor rörande produktion och försäljning. Prissättningen skulle ta sikte på att skydda konsumenterna, avskaffa ojusta handelsmetoder och främja utvidgning av produktion och marknader. Regionala produktionssammanslutningar skulle bildas utan hänsyn till nationella gränser. De deltagande länderna skulle inbördes avskaffa alla tullar och andra importrestriktioner för kol och stål. Kontrollmyndigheten skulle få befogenhet att nedlägga mindre bärkraftiga gruvor och fabriker och att rekommendera justeringar av lönenivån i sådana fall då denna befanns vara onormalt låg. Ingen av deltagarna skulle ha rätt att utträda ur poolen utan allas medgivande. Västtyske förbundskanslern Adenauer, som redan den 8 mars uttalat sig till förmån för en tysk-fransk ekonomisk union, accepterade med glädje ett erbjudande, som innebar ett hävande av skrankorna för den tyska produktionen. Italien och Benelux (Belgien, Nederländerna och Luxemburg) gav också gynnsamma svar. Storbritannien däremot intog en kyligt avvisande hållning. Brittiska regeringen vägrade att gå med på en så vittgående inskränkning i sin suveräna rätt att bestämma över sin egen socialiserade industri, och den fick i viss mån medhåll av oppositionsledaren Churchill. Labourpartiet tog i en officiell programskrift tämligen bryskt avstånd från den franska planen. Delegater från de sex andra makterna sammanträdde emellertid den 20 juni i Paris för att närmare utforma bestämmelserna för poolen. Ännu vid årets slut hade arbetet inte slutförts, ehuru enighet nåtts på många viktiga punkter. Planen, som tillkommit under intryck av en hotande överproduktion av kol och stål, hade emellertid då på grund av den efterfrågan på varor som upprustningen vållade förlorat en del av sin attraktionskraft. Förenta staterna upprustar Koreakriget fick djupgående följder för den amerikanska samhällsekonomien, som i stor utsträckning försattes på krigsfot. Försvarskostnaderna växte lavinartat. I den ordinarie budgeten, som framlades i början av året och definitivt antogs den 28 aug., anslogs 14 680 milj. dollar till det egna försvaret och 1 222,5 milj. till vapenhjälp åt andra länder, därav 1 000 milj. för Atlantpaktsstaterna. Dessa belopp var ungefär samma som föregående år. Men redan i mitten av juli hade president Truman äskat 10 500 milj. extra för upprustningen, vilket belopp snart höjdes till 11 600 milj., och den 1 aug. hade han begärt 4 000 milj. extra för den utländska vapenhjälpen. Dessa anslag beviljades snabbt och utan prutning av kongressen. Den extraordinära försvarsbudget, som presidenten undertecknade 359