den 27 sept., uppgick till sammanlagt 17 100 milj. Därtill kom så i december ett ytterligare anslag på 20 000 milj. dollar till USA:s krigsmakt. Presidenten fick relativt fria händer att fördela en del av vapenhjälpsanslagen, vilket gjorde det möjligt att lämna hjälp även till Jugoslavien, vars ekonomiska läge blivit prekärt genom svår torka i förening med östblockets bojkott och vars motståndskraft mot öster västmakterna fann av vikt att bevara. Sammanlagt fick Jugoslavien 70 milj. dollar av USA förutom krediter även av Storbritannien och Norge. Truman gav den 31 jan. atomkraftkommissionen order att sätta i gång framställandet av en väteatombomb. Detta det mest fruktansvärda av alla vapen behöver den enorma värme som alstras vid en "vanlig" atomexplosion för att utlösas, och dess effekt beräknas bli flerfaldigt större än uranbombens. Inkallelserna av värnpliktiga började redan i juli och fortsatte året ut i ökat tempo samtidigt med att industrien alltmera övergick till krigsproduktion. Under hösten infördes restriktioner av skilda slag för den civila produktionen, bl. a. ett omfattande byggnadsstopp och begränsning av användningen av strategiska råvaror; den 16 dec. proklamerade presidenten nationellt beredskapstillstånd. I den ordinarie budgeten inrymdes ett anslag på 2 824 milj. dollar för den ekonomiska utlandshjälpen, huvudsakligen till Marshalländerna. Puertoricanska nationalister förövade den 1 nov. ett misslyckat attentatsförsök mot president Truman, vilket måhända bidrog till att demokraterna lyckades behålla sin majoritet i kongressen vid mellanperiodsvalen strax därefter. Majoriteten sjönk emellertid till 2 röster i senaten och 33 i representanthuset, flera framstående demokratiska senatorer slogs ut och i New York återvaldes Dewey till guvernör med så stor majoritet att han åter blev aktuell som republikansk presidentkandidat. Utrikesminister Acheson var hela året föremål för våldsamma angrepp från republikanerna, vilkas representanter i kongressen den 15 dec. tog det i USA:s parlamentariska praxis enastående steget att kräva utrikesministerns avgång. Framstående republikaner, särskilt f. presidenten Hoover och senator Taft, kritiserade våldsamt politiken att sända trupper till Europa, vars försvar USA enligt deras mening bäst kunde trygga med överlägsna flott- och flygstridskrafter. Ekonomisk offensiv mot kommunismen I Västerlandet hade man klart för sig att upprustning visserligen var nödvändig till skydd mot faran för en kommunistisk aggression men att det också krävdes att åtgärder vidtogs för att söka undanröja de ekonomiska missförhållanden på skilda håll i världen som utgjorde gynnsam jordmån för spridning av den kommunistiska läran. Marshallplanen var ett utslag av dessa strävanden, ett annat var president Trumans s. k. fjärde punkt i budskapet till kongressen den 20 jan. 1949, vari han förordade teknisk och ekonomisk hjälp till outvecklade länder. Detta var också målet för den konferens med brittiska samväldets utrikesministrar, som ägde rum i Colombo i januari. Man enades där om samfällda åtgärder för att höja produktion och levnadsstandard i södra och sydöstra Asien. Förslaget utarbetades närmare på expertkonferenser i Sydney i maj och i London på hösten, och den 28 nov. framlades en detaljerad sexårsplan. Denna tog sikte på att genom bevattning öka den odlade arealen med 5 milj. ha, så att spannmålsproduktionen kunde ökas med 6 milj. ton om året, och att höja kapaciteten för elproduktion med mer än en miljon kilowatt. De sju samväldesregeringarna utfäste sig att ställa 8 milj. pund till förfogande för ett råd för tekniskt samarbete med säte i Colombo. Totalkostnaderna för de planerade projekten under sex-årsperioden uppskattades till 1 900 milj. pund, varav de berörda länderna själva 360