med 15 procent. I uppgörelsen ingick en förnyad bindning av lönerna vid levnadskostnadsindex; denna bindning hade i verkligheten upphört liksom själva löneregleringen genom beslutet den 5 januari. Stor var inte heller den majoritet bland fackföreningsfolket, som gillade medlingen, och det fanns bedömare som i pessimistisk ton yttrade, att nu hade indexautomaten åter satts i funktion. 1 augusti kom en ny höjning av lönerna med 5 procent. Det andra generalstrejkshotet Under tiden hade landsorganisationen (FFC) haft att handlägga en mängd krav från olika fackförbund på att få lönehöjningsfordringar och eventuella stridsåtgärder sanktionerade. Allvarligast var det varsel, som utfärdades av metallarbetarna den 10 augusti. Deras bransch måste betraktas såsom livsviktig för de oundgängliga skadeståndsleveranserna till Ryssland. En vecka senare gick elarbetarna i strejk. Efter ytterligare en vecka samlades riksdagen till ett extra plenum för att dryfta läget. Föregående dag hade tjänstemännen hotat med att gå i strejk den 9 september. Det hotet avvärjdes dock genom en kompromiss den 22 september i riksdagen. Men innan detta skedde hade den ena strejkvågen efter den andra sköljt över landet. Vid slutet av den första septemberveckan beräknades mer än 100 000 ha inställt arbetet. Den 21 augusti hade inrikesministern Rii-konen blivit utnämnd till landshövding i Kuopio och den sista september kompletterades regeringen med agraren Johannes Virolainen och den till finska framstegspartiet hörande herr Teuvo Aura. Det föll på den sistnämndes lott att försöka åstadkomma en medling i den konflikt, som hotade att svälla ut till en generalstrejk. Den 22 oktober gick FFC med på det s. k. A-avtalet (Aura-avtalet), varpå freden så småningom återställdes efter den största strid på arbetsmarknaden som Finland någonsin upplevat. Indexkamp och "breddnings"-krav Parallellt med dessa manövrer ansträngde sig regeringen Kekkonen att genom olika medel hålla indexkurvan nere; till dessa medel hörde de mycket omdebatterade "indexköpen", som betydde att staten genom understöd befriade konsumenterna från att betala vissa viktiga varor enligt den normala prisbildningens lagar. Det var inte heller bara socialdemokraterna och den av dessa behärskade landsorganisationen som regeringen hade att möta i parlamentariska duster och i publicistisk polemik. Man kan säga, att ministären Kekkonen under åtskilliga månader levde i ett slags permanent barometerminimum, då kritikens vindar svepte över den från alla tänkbara håll. Anmärkningsvärt är dock att den aldrig drabbades av något regelrätt misstroendevotum i riksdagen. I alla svåra situationer fanns det en majoritet, som gav den sitt stöd, låt vara att denna majoritet ibland var i knappaste laget. Voteringsframgångarna förmådde dock inte tysta de röster, som krävde att regeringens parlamentariska underlag borde breddas. Då regeringen den 11 november lade fram ett stabiliseringsprogram blev den av den svenska riksdagsgruppen, vilken måste betraktas som ett regeringsparti, erinrad om svårigheten att genomföra ett dylikt program med en så svag täckning i riksdagen som dittills. Svenska folkpartiet återkom senare före årsskiftet ett par gånger till samma fråga gällande nödvändigheten att, stabiliseringen till fromma, vidga basen. Projektet att skapa en "allpartiregering" blev aldrig mer än ett uppslag. Ganska snart förstod litet var att kommunisterna inte skulle tolereras som regeringsparti. På den punkten var socialdemokraterna ytterst bestämda. Efter det även den finska högern (finska samlingspartiet) fallit bort som presumtivt regeringsparti, kom underhandlingarna i själva verket att gälla samarbetet mellan socialdemokrater och agrarer samt de villkor dessa båda partier skulle 184