Kreugerkraschen 1932 för att finna något jämförligt. Svenska Dagbladet till exempel anslog omkring 26 spalter åt saken, ty, sade tidningen, ”på grund av den stora betydelse som tillagts kommissionens arbete och den omfattande diskussion, som ägt rum, har Svenska Dagbladet ansett det angeläget att ge ett så fullständigt referat som möjligt av kommissionens betänkande”. Kommissionen tillsattes som nämnts den 15 september 1950 och höll sitt första sammanträde den 22 september. Sammanlagt sammanträdde kommissionen 80 gånger och omkring 100 personer var i förhör inför kommissionen, som dock icke ägde laglig möjlighet att höra någon under edsansvar. ”Utredning angående myndigheternas förhållande i den s. k. Kejneaffären m. m.” ingick som n:r 21 i Statens offentliga utredningar 1951. Det var ett omfångsrikt aktstycke på 323 sidor. Utlåtandet karakteriserades av ett lättflytande skrivsätt, där den s. k. kurialsvenskan var bannlyst, och hade en klar och redig, ja ”journalistisk” disposition med överskådliga kapitel- och mellanrubriker. Efter en inledning, vari i korthet redogjordes för Kejneaffärens upprinnelse och utveckling, övergick kommissionen till en synnerligen detaljrik granskning av statsrådet Quensels förbindelser med en asocial person, som i betänkandet gick under täcknamnet Tore Svensson; Svensson hade under en lång följd av år fått hjälp och understöd av Quensel, och såsom grund för påstådd inaktivitet från polis- och åklagarmyndigheternas sida hade i den offentliga debatten antytts, att en homosexuellt färgad förbindelse förelegat mellan Q. och S. Utlåtandet ingick därpå på myndigheternas åtgärder i anslutning till branden i Krukmakargatan 4, upptog därefter frågan om de förkomna protokollen (se Sv. D. Ä. XXVIII sid. 80—81) och granskade slutligen myndigheternas handläggning av pastor Kejnes anmälningar mot förre predikanten Gösta Malmberg m. fl. (se Sv. D. Ä. XXVIII sid. 80) och åtgörandena i samband med den s. k. knivfällan (se Sv. D. Ä. XXVIII sid. 81). Kommissionens sammanfattning av utredningen Här följer nu in extenso kommissionens allmänna sammanfattning av utredningen: Kommissionen har, med anledning av de i den s. k. Kejneaffären framkomna påståendena om a+t polis- och åklagarmyndigheterna skulle gjort oriktiga ingripanden eller underlåtit att fullgöra sina skyldigheter till följd av direktiv från högre instanser eller av ovidkommande hänsyn, haft att verkställa utredning rörande myndigheternas förhållande i denna sak. Då påståendena gått ut på att statsrådet Quensel varit den som legat bakom sådana direktiv eller varit föi emål för dylika hänsyn, har kommissionen upptagit till bedömande även åtgärder från Quensels egen sida, som kunnat vara ägnade att leda till sådana oriktiga förfaranden från myndigheternas sida. Det ärende, som i första hand ankommit på kommissionen, har varit myndigheternas handläggning av Kejnes anmälningar mot Malmberg m. fl. Kommissionen har i detta ärende funnit anledning till klander beträffande polismyndigheternas handläggning i så måtto att ärendets överlämnande till åklagarmyndigheten onödigtvis och felaktigt fördröjts. I detta sammanhang har kommissionen också påtalat att polisen vid överlämnandet av ärendet till åklagarmyndigheten underlåtit att underrätta denna om ärendets karaktär. Kritiska uttalanden ha vidare gjorts i fråga om uraktlåtenhet att höra vissa uppgiftslämnare ävensom i fråga om underlåtenhet att skaffa uppgifter om och höra personer för vilka Malmberg varit övervakare eller tillsynsman. Beträffande åklagarmyndighetens handläggning har framhållits, att kontakten mellan de unga åklagare som haft att handlägga ärendet och deras närmaste chef icke synes ha varit fullt tillfredsställande. — På två punkter har kommissionen funnit att anmärkningar, som i underståthållare Wahlbäcks utredning riktats mot intendent Zetterquist, icke kunnat vidhållas. Fallet Malmberg Vad angår de omständigheter, som kunna ha föranlett den otillfredsställande handläggningen, finnes det enligt kommissionens mening intet stöd för att Zetterquists handläggning av Kejnes anmälan mot Malmberg påverkats av direktiv från högre ort eller av en önskan att skydda Quensel eller andra personer från att för dem ofördelaktiga förhållanden av homo 44