ägnad att giva särskild auktoritet åt hänvändelser från hans sida och därför lätt kunnat rubba objektiviteten i myndigheternas handlande, bort iakttaga större varsamhet i sin kontakt med myndigheterna. Kommissionen har undersökt omständigheterna kring branden i Krukmakargatan 4 den 31 december 1936. Angående orsaken till branden, varvid en yngling som kommissionen kallat Willy omkom, har kommissionen kommit till det resultatet, att åtskilliga vägande omständigheter kunna anföras mot alla de teorier, som gå ut på att elden varit anlagd, samt att intet motsäger den av polisen framlagda teorien att branden orsakats av olyckshändelse. Med anledning av ett påstående att Quensel ingripit för att hindra att polisutredningen riktades mot Svensson har kommissionen konstaterat, att Quensel väl ingripit men att detta icke skett för att lägga hinder i vägen för utredningen till skydd för en eventuell gärningsman utan att han tvärtom ingripit för att omständigheterna kring branden skulle bli fullständigt utredda. De försvunna protokollsbladen Kommissionen har ytterligare upptagit till behandling påståendena att polisförhörsprotokoll förkommit ur dossiern i ärendet rörande nyssnämnda brand. I denna del har kommissionen granskat och kompletterat den av assessor Fries tidigare verkställda utredningen. I likhet med Fries har kommissionen ansett sig böra utgå ifrån att i dossiern förvarats förhörsprotokoll, som innehållit uppgifter att Willy blivit föreställd för Quensel av Svensson och fått pengar av Quensel, samt att handlingen eller handlingarna avlägsnats ur dossiern vid något tillfälle mellan den 15 april och den 17 juni 1950. Kommissionen har anfört olika tänkbara förklaringsgrunder till att handlingarna försvunnit. Härjämte har kommissionen upptagit den under dess utredning uppkomna frågan om ytterligare polisförhörsprotokoll avseende Quensels personliga förhållanden förkommit. Under kommissionens utredning har förutvarande överståthållaren Nothin uppgivit, att han på sin tid till regeringen överlämnat polisprotokoll, av närmare angivet innehåll, tydande på att Quensel skulle vara homosexuell. Någon handling av det angivna innehållet har icke kunnat påträffas. Kommissionen har sökt utreda huruvida några handlingar med det angivna innehållet förefunnits och sedermera förkommit eller om förväxling förelegat med uppgifter som Nothin muntligen erhållit. Kommissionen har ansett sig icke kunna intaga någon bestämd ståndpunkt till denna fråga. Quensels försäkringar får vitsord Kommissionen har såsom framgår av dess utredning i olika sammanhang behandlat spörsmål, som angå homosexuella förbindelser från Quensels sida. Dessa spörsmål avse hans förhållande till Svensson och Willy. Däremot har till kommissionens kännedom ej kommit något fall som gett upphov till misstanke att sådanx förbindelse förelegat med någon annan person än de nu nämnda. Uppenbart äger Quensel att mot påståenden och misstankar av denna art åtnjuta samma skydd för sitt medborgerliga anseende som tillkommer varje annan samhällsmedlem. Ej minst ur denna synpunkt har kommissionen ansett sig icke kunna underlåta att till granskning upptaga vad sålunda framkommit mot Quensel. Granskningen har lett till att intet framkommit som är ägnat att rubba tilltron till Quensels försäkran att han aldrig haft homosexuellt umgänge med Svensson, Willy eller någon annan person. Av kommissionens utredning framgår, att i vissa kretsar rått en ganska samstämmig uppfattning om att Quensel varit homosexuell. Sådana misstankar ha kunnat påvisas, till en del sedan lång tid tillbaka, bland vissa befattningshavare inom polis- och socialvårdsmyndigheterna och även på annat håll. Dessa misstankar ha, enligt vad ett flertal uppgiftslämnare intygat, väsentligen grundat sig på den långvariga och omfattande hjälpverksamhet, som Quensel ägnat Svensson och Wjlly; de ha särskilt hos polis- och socialvårdsmyndigheterna fått näring genom ständigt nya ingripanden från Quensels sida i förhållande till makarna Svensson. Även om det synes förklarligt att sådana misstankar uppkommit och fortspritts är det å andra sidan uppenbart, att dylika allmänna förmodanden icke kunna tilläggas den betydelse att de skulle utgöra bevis för visst homosexuellt handlingssätt från Quensels sida. De motiv, som må ha legat till grund för Quensels hjälpverksamhet, undandraga sig ett närmare bedömande av utomstående. Angående dessa motiv kan endast hänvisas till vad Quensel själv anfört därom. Att han från hösten 1949, sedan fru Svensson inlett sin aktion, varit i hög grad angelägen om att förebygga offentlig skandal är i och för sig intet bevis på riktigheten av de mot honom framställda beskyllningarna. Såsom av denna sammanfattning framgår har kommissionen, jämte det att den funnit anledning till kritiska uttalanden rörande vissa av Quensels åtgöranden, riktat anmärkningar eller erinringar mot myndigheter eller tjänstemän för vissa åtgärder eller beslut. Kommissionen finner det emellertid .angeläget att understryka att den ej kunnat finna att, i den mån myndigheterna i Malmbergs- och Hellstadiusärendena gjort oriktiga ingripanden eller underlåtit att fullgöra sina skyldigheter, detta föranletts av direktiv från högre ort eller av ovidkommande hänsyn. De anmärkningar som kommissionen på vissa punkter riktat mot myndigheterna kunna icke tagas till intäkt för framkomna påståenden att vad i saken förekommit är ägnat att: rubba medborgarnas förtroende för myndigheternas oberoende och självständighet. 46