Från vänster: Polisintendent Alvar Zetterquist, rådman Erik Tammelin och stadsfiskal Otto Meijer. Statsrådet Quensel skriver till kommissionen Kommissionens ordförande mottog den 8 juni följande brev från statsrådet Quensel: Herr Riksåklagaren M. Heuman. Då jag den 12 oktober 1950 befann mig hos den s. k. Kejnekommissionen anmärkte jag att det hvarken är eller kan vara dess uppgift att undersöka mitt privatlif. Det material, hvaraf jag nu i hufvudsak erhållit del genom Advokaten Hugo Lindberg, har, det måste jag bekänna, redan från denna principiella synpunkt slagit mig med häpnad. Gällde det rannsakning för brott vore — utom för de allra gröfsta — preskription för handen beträffande hvad som tilldragit sig så långt tillbaka i tiden. Därför att så ej är fallet, skulle alltså full frihet råda att söka intränga i en persons enskilda lif, som dock är af lagen skyddadt, exempelvis genom förbudet mot bevisning i ärekränkningsfall och genom sekretesslagens bestämmelser. Det har heller aldrig, mig veterligen, händt tidigare att en svensk medborgare blifvit utsatt för något liknande. Man måste väl då utgå från att här förelegat tvingande skäl för detta förfarande — m. a. o. att den anbefallda utredningen om myndigheternas förhållande icke kunnat utföras utan brytande af den lagfästade principen om pri-vatlifvets rätt till skydd mot insyn. Jag kan ju icke känna de resultat, hvartill kommissionen kommit beträffande vederbörande myndigheter och deras åtgöranden. Att någon direkt ”påverkan” från min sida skulle ha ägt rum kan jag ej förmoda ha framgått af hvad som förekommit — helt enkelt af det skälet att jag själf vet att sådant ej skett. Skulle däremot kommissionen ha konstaterat någon indirekt påverkan, som kunde ha relation med min person, måste ju denna ha bestått däri att vederbörande haft någon föreställning om mig, som också utlöst sig i praktiken i form af positiva åtgärder eller af någon underlåtenhet att handla. Men det avgörande härvidlag måste ju vara förefintligheten af denna föreställning och dess olagliga följder, icke hurudan min lifsföring i verkligheten varit beskaffad, tilläfventyrs kartlagd genom en efterföljande utredning inför kommissionen. Kan det alltså fastslås att exempelvis polisen haft vissa föreställningar och af dessa förmåtts att afvika från pliktens väg är ju detta ett viktigt datum i den anbefallda utredningen, och likgiltigt är från denna synpunkt om föreställningarna varit grundade eller icke. Ha dessa föreställningar icke existerat eller ha de ej påverkat polisens handlingssätt, är det ju också likgiltigt hur det förhåller sig med min person. Dessutom — helt visst har polisen icke blott haft misstankar utan äfven vetskap om åtskilliga personer i samhället, som utöfva abnorma sexuella handlingar. Undersöker kommissionen polisens vetande i detta hänseende, eller, där fråga är om misstankar, utreder kommissionen dessas berättigande? Eller skulle jag ensam vara föremål för denna uppmärksamhet? Det kan väl ändå icke vara så, att kommissionen fattat sitt uppdrag som en skyldighet att, om pastor Kejne utpekat någon, sätta i gång med en utredning beträffande denne? Jag har således mycket svårt att förstå hur kommissionen med sitt gifna uppdrag har kunnat nedlägga så stor energi på att utforska förhållanden som — jag upprepar det — af svensk lagstiftning äro afsedda att bevaras från inblick från såväl myndigheter som enskilda. 47