Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejneaffärens vidare utveckling - Stadsrådet Quensel skriver till kommissionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från vänster: Polisintendent Alvar Zetterquist, rådman Erik Tammelin och stadsfiskal Otto
Meijer.
Statsrådet Quensel skriver till kommissionen
Kommissionens ordförande mottog den 8 juni följande brev från statsrådet
Quensel:
Herr Riksåklagaren M. Heuman.
Då jag den 12 oktober 1950 befann mig hos den s. k. Kejnekommissionen anmärkte jag
att det hvarken är eller kan vara dess uppgift att undersöka mitt privatlif. Det material,
hvaraf jag nu i hufvudsak erhållit del genom Advokaten Hugo Lindberg, har, det måste jag
bekänna, redan från denna principiella synpunkt slagit mig med häpnad. Gällde det
rannsakning för brott vore — utom för de allra gröfsta — preskription för handen
beträffande hvad som tilldragit sig så långt tillbaka i tiden. Därför att så ej är fallet, skulle
alltså full frihet råda att söka intränga i en persons enskilda lif, som dock är af lagen
skyddadt, exempelvis genom förbudet mot bevisning i ärekränkningsfall och genom
sekretesslagens bestämmelser. Det har heller aldrig, mig veterligen, händt tidigare att en svensk
medborgare blifvit utsatt för något liknande. Man måste väl då utgå från att här förelegat
tvingande skäl för detta förfarande — m. a. o. att den anbefallda utredningen om
myndigheternas förhållande icke kunnat utföras utan brytande af den lagfästade principen om
pri-vatlifvets rätt till skydd mot insyn.
Jag kan ju icke känna de resultat, hvartill kommissionen kommit beträffande
vederbörande myndigheter och deras åtgöranden. Att någon direkt ”påverkan” från min sida
skulle ha ägt rum kan jag ej förmoda ha framgått af hvad som förekommit — helt enkelt
af det skälet att jag själf vet att sådant ej skett. Skulle däremot kommissionen ha
konstaterat någon indirekt påverkan, som kunde ha relation med min person, måste ju denna
ha bestått däri att vederbörande haft någon föreställning om mig, som också utlöst sig i
praktiken i form af positiva åtgärder eller af någon underlåtenhet att handla. Men det
avgörande härvidlag måste ju vara förefintligheten af denna föreställning och dess olagliga
följder, icke hurudan min lifsföring i verkligheten varit beskaffad, tilläfventyrs kartlagd genom
en efterföljande utredning inför kommissionen. Kan det alltså fastslås att exempelvis
polisen haft vissa föreställningar och af dessa förmåtts att afvika från pliktens väg är ju
detta ett viktigt datum i den anbefallda utredningen, och likgiltigt är från denna synpunkt
om föreställningarna varit grundade eller icke. Ha dessa föreställningar icke existerat eller
ha de ej påverkat polisens handlingssätt, är det ju också likgiltigt hur det förhåller sig
med min person. Dessutom — helt visst har polisen icke blott haft misstankar utan äfven
vetskap om åtskilliga personer i samhället, som utöfva abnorma sexuella handlingar.
Undersöker kommissionen polisens vetande i detta hänseende, eller, där fråga är om misstankar,
utreder kommissionen dessas berättigande? Eller skulle jag ensam vara föremål för denna
uppmärksamhet? Det kan väl ändå icke vara så, att kommissionen fattat sitt uppdrag som
en skyldighet att, om pastor Kejne utpekat någon, sätta i gång med en utredning beträffande
denne?
Jag har således mycket svårt att förstå hur kommissionen med sitt gifna uppdrag har
kunnat nedlägga så stor energi på att utforska förhållanden som — jag upprepar det — af
svensk lagstiftning äro afsedda att bevaras från inblick från såväl myndigheter som enskilda.
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
